Första, andra, tredje…

Krönika Allas Veckotidning 18 oktober:

När vet man att man har för mycket prylar?

Vi älskar loppisar, min man och jag. En helg är inte riktigt lyckad om vi inte har fått fynda på någon bakluckeloppis i Siggesta eller Brottby. Eller i en fyndlada på landet där vi har hittat de flesta 60-talsgrejerna till vårt sommarhus. Huset är byggt 1963, och det är något speciellt med att hitta bokhyllor, soffor och porslin från ungefär den tiden. Min man upptäckte en tidning från 1963 – och det är ganska häftigt att inse att huset faktiskt byggdes samma år som Kennedy blev skjuten, Martin Luther King höll sitt tal ”I have a dream” och spionskandalen med Stig Wennerström avslöjades.
Men när vet man egentligen att man har för mycket prylar, undrar Kajsa i Västberga.
När man inte får plats med något nytt, skulle jag vilja påstå. En känd inredningsarkitekt brukar säga att när han ska inreda ett hus tvingar han först husägarna att bära ut allting på gräsmattan – och sedan får de bara bära tillbaka det som de absolut inte kan leva utan.
Det blir förvånade lite: Fotografier, någon tavla och ett par favoritsaker.
Jag har själv flyttat så många gånger att jag har rensat ut mitt liv ganska rejält på gammal bråte under åren. Det är lika befriande varje gång. Men det hindrar inte alls att jag hittar ny bråte på loppisar eller auktioner.
Det är ju för övrigt en annan rolig köptrend som har fått en revival tack vare Ernst Kirchsteiger på tv. Auktioner är mycket mer spännande än att bara gå in i en affär och plocka på sig grejer. Men det gäller att hålla tungan rätt i mun.
Min pappa brukade berätta om sitt livs första auktion. Han var runt femton år då, i slutet av 40-talet. Han var finnig och i målbrottet – och fruktansvärt osäker. Det var därför han stod och tryckte allra längst bak i auktionsladan. Han hade vågat sig dit för en alldeles speciell sak som han ville ha: En cykel.
Han hade spanat in den där cykeln i flera dagar och han ville så gärna ha den. Men han hade bara tre kronor.
När auktionsutroparen tog fram cykeln började budgivningen. En krona. En och tio. En och tjugo… till slut var den uppe på två och sjuttiofem. Pappa hade inte vågat lägga ett enda bud än. Han var rädd att hans röst inte skulle bära.
”Två och sjuttiofem…första…!”
Pappa svalde. Nu måste han ropa tre kronor. Det var nu eller aldrig.
”Två och sjuttio fem… andra…!”
Det var alldeles tyst i ladan.
”Två och sjuttiofem. Första, andra…”
Pappa var alldeles torr i munnen, det svartnade för ögonen, men han gjorde det. Han klev fram och skrek så högt han bara kunde:
”TREEEEDJE!”
Nej, det blev ingen cykel just den gången. Men den där historien har gett oss många skratt genom åren.
Själv är jag inte rädd för att höja rösten. Mitt problem är snarare att jag kan bli lite för ivrig. Som den gången när jag hade hittat en jättefin trearmad golvlampa som skulle passa alldeles perfekt i vardagsrummet. Jag visade den för min man och han var helt med på noterna.
Men när jag började bjuda på den, var det någon annan envis människa som bjöd över mig hela tiden. Bannade fläskfia, tänkte jag. Ända tills auktionsutroparen stannade upp och frågade:
”Men… är inte ni två tillsammans?”
Det var min man som hade stått på andra sidan rummet och bjudit.
Så gå gärna på auktion och fynda – men håll reda på era äkta hälfter. Annars kan det bli dyrt.

Det går inte att kommentera längre.