Krönika i Allas Veckotidning 4 oktober:
Just i dag har jag byggt en trädkoja med min fyraårige son.
”Wow, mamma! Du är helt fantastisk!” tindrade han. Speciellt när jag spikade in de sneda bokstäverna: ELLiOtS KOjA.
Större idol än så här har jag nog aldrig varit. Och jag försöker hålla för öronen varje gång mina kompisar berättar om sina tonåringar som slänger igen dörrar och skriker ”Jävla kärring!” och ”Jag hatar dig, du kväver mig!” A-la-la-la-bingo-bingo-bingo! Jag vill inte höra, det kommer aldrig att hända oss.
Eller jo. Förmodligen. Om jag har normala barn.
Nu är det idol på tv igen. När slutar man vara idol för sina barn? undrar Ingrid i Skåne.
”Det slutar man nog aldrig vara”, säger Roffe, som har lite äldre barn än jag.
”Men man tar en paus. Mellan åren när de är ungefär tretton och…. trettio.”
Så är det nog. Under tonåren är man inte vatten värd. Men när ungarna får barn själva så inser de hur mycket man har kämpat, hur rädd man har varit. Och hur oändligt mycket man älskar dem.
På ett sätt tror jag aldrig att man egentligen upphör att vara sina barns största förebild. I alla fall om man är en någorlunda hyfsad förälder.
Och visst är det fint och vackert att vara sådär dyrkad som man blir de första åren. Men är det ens önskvärt att vara en upphöjd superstar hela deras liv? Nej, bevare mig väl!
Att låtsas vara en alltför perfekt och obefläckad förälder är bara en börda för ungarna. Då får de mindervärdeskomplex och prestationsångest och tvingas gå i terapi resten av livet.
Då är det bättre att överlåta idolskapet på andra superstars. Som har betalt för det. Och som man kan byta ut lite efter humör och behov.
Vilka idolerna är brukar dessutom växla med åldern.
När man är fyra år är det mamma eller pappa – eller farmor – som bygger en trädkoja.
När man är tio brukar det vara Zlatan, Carolina Klüft eller någon annan gymnastiskt lagd människa.
När man är femton är det förmodligen någon som viker ut sig i Slitz eller Café. (Hugaligen!)
När man är tjugo vill man själv bli en idol och skickar in sina finniga självporträtt till i princip vilken dokusåpa som helst. (Hjälp!)
När man är trettio har man insett att man är som folk är mest. Man har bildat familj och skaffat barn och fattar inte hur alla andra gör för att se sådär tjusiga ut när de inte får sova. Nu är det alla superstylade mammor och pappor i tidningen Mama som får idolstatus.
När man är fyrtio är det Camilla Läckberg eller Per Gessle eller vem som helst som gör något kreativt och tjänar mycket pengar på det.
När man är femtio är det Ernst Kirschsteiger.
…och när man är sextio så är det med största sannolikhet det fyraåriga barnbarnet som sätter upp ballonger i trädkojan för att han ska ha inflyttningsfest. och som säger så kloka saker hela tiden.
”Vad gör du?” frågar han.
”Jag skriver om idoler. Har du någon idol?”
”Nej, jag har bara ett plåster.”
Sedan skuttar han ut igen.
Världens klokaste lilla man. När upphör egentligen barnen att vara våra idoler? Aldrig, hoppas jag. Fast vi föräldrar tar nog också en paus när de är tonåringar.
