Ensamma mammor är mina superhjältar

Krönika Allas Veckotidning 1 november:

Häromdagen mötte jag en väninna som berättade att hon låg i skilsmässa.
”Vad tråkigt”, sa jag.
”Äsch, det är hur lugnt som helst. Jag ville ju egentligen bara ha barn – och det har jag fått nu.”
Jag blev alldeles ställd.
Och ändå. När jag var runt trettio lekte jag också med tanken – att om jag inte hade hittat någon bra man när jag var 35, så kunde jag ju alltid se till att bli med barn i alla fall – och ta hand om det själv.
Får man lov att medvetet skaffa barn ensam, eller är det för egoistiskt? undrar Jessika i Malmö.
Ja det är klart man får. Och visst, att skaffa barn är väl alltid egoistiskt, men drömmen om att bli en ensamstående supermamma är närmast naiv. Hur svårt kan det vara? undrade jag, då på den tiden jag var Singel Utan Barn.
Då, när jag hade en bild av min moderlighet där jag liksom slängde upp barnet på axeln och fortsatte resa jorden runt utan större svårigheter.
Hahaha!
När jag fick mitt första barn vågade jag inte ens lämna Kungsholmen på ett halvår. Inte förrän då fattade jag hur orolig man blir. Vår förste son hade förkylningsastma och åkte in och ut på akuten och fick andas i gasmask, aldrig i livet att jag skulle ha lämnat Karolinskas upptagningsområde.
Jag var orolig för allting annat också. Framför allt att han skulle vakna och skrika något obegripligt. Och så var jag rädd att han skulle bli mobbad i skolan – fast han bara var några månader gammal.
Vår andra son föddes med cystor på njurarna. Den gången var oron mer befogad. Jag minns fortfarande hur jag grät på vägen hem från BB och försökte förklara för den tvåårige storebrodern.
”Lillebror är lite trasig”, sa jag.
”Mamma, då måste vi laga honom”, sa han.
Innan vi kunde andas ut hade han blivit ett och ett halvt.
Sedan jag fick barn är ensamstående mammor mina största superhjältar. Jag fattar inte hur de orkar. Hur orkar de axla all oro själv, och vagga sjuka barn genom nätterna – och ändå fungera på dagarna också? Hur klarar de alla trotsåldrar, pubertetrar och raseriutbrott? För att inte tala om att behöva vara ensamma i all glädje: det första ordet, första steget, och alla tokigheter man vill se tillsammans med någon som älskar dem lika mycket?
Och ändå. Jag är ju gift med världens bäste man, Gunnar. Rent objektivt sett. Jag brukar säga att jag borde klona honom och sälja honom på Blocket. Och vet ni, jag tror inte att det är en slump att han är uppfostrad av en ensamstående mamma. För han är mycket bra på att förstå och lyssna på kvinnor.
Nyligen läste jag boken ”makalösa föräldrar” av xxx Salmson. Det är en tung samling berättelser från ensamstående mammor och pappor. Man blir häpen, full av beundran – och förbannad när man läser den. För hela samhället är byggt kring den vanliga kärnfamiljen. Min första tanke är att alla som funderar på att bli ensamstående mamma borde läsa den här boken. Sedan ändrar jag mig. Det är kanske bättre att man inte vet vad som väntar en. För då skulle man aldrig våga. Och varje barn är trots allt ett mirakel. Då är det snarare vi andra som borde vara bättre på att ställa upp för de makalösa föräldrarna.

Det går inte att kommentera längre.