Brittas fina krönika

Britta Svensson har en personlig och fin krönika i Expressen i dag, apropå Englas begravning.
Sorgen är alltid personlig.
När jag läser Brittas krönika minns jag min pappas begravning. Hur kyrkklockorna började ringa när vi gick in och knäna nästan vek sig.
Sorgen är så stor och kraftfull. Varje ny sorg väcker gamla känslor till liv.
Och nästan alltid blir det bråk om vem som har rätt… Om hur en värdig begravning egentligen ska få vara. Om vem som ska få bestämma. Om vem den döde älskade mest, egentligen. Om vem som ska få hans grejer, eller hennes pengar.
Det är, när man lever mitt i det, närmast outhärdligt. Och nästan det sorgligaste av allt.
Men kanske också väldigt, väldigt mänskligt.

Det går inte att kommentera längre.