Och här är ett sånt där fint mail till.
Om varför mammor, hur konstiga de än är, alltid har den där förmågan att trycka på någon slags fjärrkontroll, och så blir man liten och osäker igen.
Hej Hillevi! Det finns kändisar jag är glad att jag inte känner och det finns kändisar jag sörjer att jag inte känner. Du är en av de sistnämnda. Dina blogginlägg är ömsom kloka och eftertänksamma och ömsom upplyftande och roliga. Det ger alltid något att läsa dem. Att läsa din bok ”Kärleksbarnet” var också något alldeles speciellt. Min allra bästa väninna T har haft en uppväxt lik din och många är de timmar vi pratat, gråtit och ältat om detta men även lett åt det. Hennes mamma lever och har fortfarande perioder när alkoholen och hennes dåliga psykiska mående tar över helt. Jag tipsade T om din bok och för henne blev den en bekräftelse på att mycket av det hon känt och känner var och är ok, för det finns fler som haft och har det så här. En bekräftelse som inte går att få hos vänner eller i terapi tror jag. Bl a fastnade T för illustrationen om hur en träff med mamma blir som att trycka på en fjärrkontroll och trots att hon kan känna sig hel och stark innan så går plötsligt det gamla ”videobandet” och känslorna igång. Detta gav också mig en större insikt om varför denna góa, fina och kloka tjej plötsligt inte funkar ”normalt” när mamma kommer med i bilden. Jag vet att du är glad och stolt över din bok och med all rätta. Jag är glad och stolt över att du vill dela din berättelse med oss okända och att jag är en av dem. Så även om jag inte känner dig personligen, kan ta en fika med dig, ha en tjejträff med dig eller slappa i soffhörnan och diskutera livet, så är jag glad att du bjöd in och att jag tog PMot. Du har lämnat ett tydligt avtryck hos mig! Tack! Kram Maria
