Jag drömmer så hemskt just nu. I natt vaknade jag klockan fem. Kallsvettig. Jag hade drömt att vi var på någon slags mässa, jag och hela familjen. Och av någon outgrundlig anledning tyckte min man att vi skulle ställa dubbelvagnen med barnen på en tågstation så att vi fick lite egentid.
(Ja, jag vet, han är själv förnärmad över att jag det skulle ha varit hans förslag.)
Sedan drömde jag att vi gick runt där, hand i hand. Det var någon slags religiös mässa, det var sista dagen – och jag undrade hela tiden hur barnen hade det. Till slut fick jag panik och sprang hela vägen tillbaka – och det var sådär jättejättelångt och jag sprang och jag sprang och jag sprang.
När jag kom fram till tågstationen var det hysteriskt fullt med folk därinne. Mina barn satt mitt i kaoset. Och jag kommer nog aldrig att glömma deras ansikten. Inte så länge jag lever. Det är så jag gråter när jag skriver det här.
För fyraåringen satt med förvridet skräckslaget ansikte, helt övertygad om att vi hade övergett dem. Han försökte skydda sig själv och sin lillebror från ett barnlöst ryskt gammalt par som stod lutade över dem och tog på dem överallt och stoppade in saker i munnen på dem. Fyraåringen försökte skydda lillebror med sin kropp. Lillebror hade stängt av sig själv. Han bara blundade och lät det ske. Som ett våldtäktsoffer. De förstod precis som jag att det där paret skulle kidnappa dem, som sina egna barn. Och vi skulle aldrig mer få se dem.
Åh, det var så hemskt.
Varför drömmer man sådant, egentligen? Vad är det för mening med det?
Vi skulle ju aldrig någonsin ens kommit på tanken. Aldrig, aldrig, aldrig. Vi lämnar dem inte ens för att gå ner i tvättstugan. Och ändå. Här sitter jag och gråter, för att mina barn tvingades uppleva ett sådant trauma. Och jag känner mig som världens sämsta mamma, för att jag utsatte dem för det i drömmen.
Och det är bara två veckor sedan jag drömde att jag glömde dem på dagis. En fredag. Och fastnade ute på landet. Det tog en timme i vaket tillstånd innan jag hade övertygat mig om att det inte skulle kunna hända. Att de faktiskt skulle ha ringt från dagis i så fall, att någon skulle ha kunnat rycka in och hämtat dem, om jag nu mot all förmodan skulle ha fått en tillfällig sinnesförvirring och glömt mina barn.
Så hörru Gud, räcker det inte med den oron som finns i verkliga livet? Och varför är det bara vi kvinnor som drömmer sådana här vansinnesdrömmar? Kan du svara på det? Va? Va? Va?
