Lykkeliten har varit lite kinkig de senaste dygnen. Snuttar hela tiden och vill vara nära. Först tänkte jag att det är smakportionerna som gör henne knasig i magen. Sådant kan man ju relatera till.
Men i går kväll kände jag den.
Tanden.
HON HAR FÅTT EN TAND! tjoade jag så hela familjen höll på att trilla omkull.
För så är det. Första tanden är nästan lika stort som när de tar första steget. Jag blir alldeles tårögd och tjock i halsen och måste snyta mig. Lilla gumman. Klarade du den pärsen alldeles själv?
”Vi måste ringa till dagis och berätta!”, sa Elliot.
Han är för söt.
(Och när Movitz fick sin första tand så skrek jag så Gunnar höll på att köra av vägen. Så det är lika stort varje gång.)
1 kommentar
Dina barn är inte svältfödda direkt 🙂