För några dagar sedan blev Katerina Janouchs självbiografiska roman totalsågad av Negar Josephi i Expressen. Det dröjde inte många timmar innan Katerina gick till motangrepp på sin blogg:
”Har du kul Negar? Mår du bra? Har du kul när du står ensam framför spegeln i ditt badrum på kvällen och tänker ’jag gjorde en människa ledsen i dag’. Känner du dig duktig? Känns det bra att veta att du sårat någon, att du pissat på någons själ, att du fått någon att gråta? Känns det skönt, känns det gott, känner du dig fin och kulturell?”
Vi är inte vana vid sådana känsloyttringar i Sverige, och senare ursäktar sig Katerina en aning och skyller på sitt östbitchtemperament. Men jag tycker att det är befriande att se en författare visa lite stake. Inte minst en kvinna. Annars minns vi väl mest Uffe Lundells taffliga brev till Karolina Ramqvist:
”Lilla gumman! Hur är det fatt? Har du alldeles kissat på dej den här gången? Saknas pojkvän?”
Då var det mer ruter i den gamle tv-profilen – och i viss mån stofilen – Lasse Holmqvist. 1983 skrev han ett långt, elakt brev till Sydsvenska Dagbladets tv-recensent – som publicerades i sin helhet.
”Hej Bengt Olof Richter!” (Han hette Bengt-Erik.)
”Ända sedan Du för många år sedan vid en middag på Savoy för Danny Kaye – på en engelska som skulle fått en 10-åring att bli djupt generad – ställde en fråga, som ifråga om obegriplighet och längd var så omöjlig att besvara att DK än i dag när vi träffas alltid börjar med att säga ”has that journalist finished his question yet?” – ända sedan dess har jag förstått att du måste vara en alldeles ovanligt korkad person.”
Sedan älgar han på över en hel sida om självterapeutisk verksamhet, förstånds-gåvor, intellektuella komplex, stor nolla, djävla skitfigur och psykiska orgasmer innan han i princip hotar med att ta livet av redaktör Richter:
”Jag kan inte låta bli att erkänna att jag för andra gången i mitt liv har lust till fysiskt våld, lust att med bara händerna ge Dig ett sånt djävla kok stryk att Du inte för resterande sekund av Ditt liv på jorden skulle haft en chans att glömma din förlöpning. Men märkligt nog segrar humanisten i mig.”
Haha. Det är ju underbart. Om alla bara kunde sluta vara så förbannat rädda för recensenter, så skulle vi kanske få det lite livat i spalterna. Man kan ju undra vad till exempel Strindberg skulle ha skrivit om han hade haft en egen blogg.
+ Ståuppkomikern Zinat Pirzadehs gripande sommarprogram. Hur kan en så liten kvinna rymma så mycket kärlek, humor och sorg?
– Lindex underlivsreklam. Jag vill inte ha ett meterstort kvinnosköte upptryckt i nyllet var femte meter på Rålambsvägen. Lämna mig i fred!
