Amningsdebatten tar visst aldrig slut. Linda Skugge gick på finkrog och ammade vid bordet. Genast reste sig vredgade gubbkolumnister upp som en man och sa att det var äckligt och vedervärdigt och jämförde detta tilltag med att någon skulle ställa sig och urinera i hennes mat.
Ja, jag säger då det.
Kan vi sansa oss lite nu?
Får man amma på krogen? undrar Barbro i Stockholm.
Ja, men det handlar, som alltid, om ett samspel mellan oss människor. Själv har jag haft svårt för att amma offentligt. Mycket för att jag vill att mina barn ska ha lugn och ro när de äter. Det har inte haft någon betydelse hur många filtar och sjalar jag har försökt lägga över dem. Det har ändå alltid slutat i en stressig tittut-lek. Hemma däremot har jag varit helt hämningslös. Det har hänt flera gånger att min man stoppat mig på väg ner till tvättstugan med orden ”Hörrudu, vore det inte bra om du stoppade in bröstet först?”
Eller som när min treårige son hade hittat två glansiga tidningar på den lokala pizzerian. Den ena var ett nummer av Slitz – där flickan som vanligt hade tryckt ihop tuttarna under hakan – den andra en biltidning med en stor, fin, röd sportbil på första sidan. Han höll hårt i dessa noga utvalda klenoder.
Det tog en stund för pizzan att bli klar – och han skulle äta var de plötsligt borta.
”Var är tidningen, pappa? Jag hittar inte den!”
Min man letade lite och fann, tack och lov, tidningen med den röda bilen på ett bord intill. Han gav den triumferande till sin son. Men han var inte nöjd.
”Nej! Inte den!”
”Vilken tidning ville du ha då?”
”Den med mamma!”
Han kommer nog att växa upp och tycka att det är helt i sin ordning att kvinnor ammar inför ögonen på folk. Men om man nu inte vill sitta inlåst i sex månader när man får barn? Eller om bebisen blir hungrig när man är ute på stan? Då måste väl även småbarnsmammor få lov att finnas? Jag, och de flesta kvinnor jag känner, försöker alltid hitta ett så undanskymt hörn som möjligt på ett kafé. Ofta frågar vi om det är okej att man ammar. Sedan täcker vi över varenda liten hudflik som kan tänkas synas.
Och ändå står hon där, plötsligt. Den Äcklade Tanten.
”USCH!” säger hon. och spottar i marken. ”DU BORDE SKÄMMAS!”
Kanske är det hormonerna, kanske är det bara ren och skär beskyddarinstinkt. Men man blir bara så otroligt ledsen. Vad är det som är så äckligt med ett litet barn? Det kan ju inte rimligtvis vara brösten som upprör så. För det första syns de inte. Och för det andra ser vi bröst varenda dag, i herrtidningar, i tv och i reklamen. Man kan inte ens gå och hämta ut ett paket på Posten, nej, vad säger jag – jag menar Puttes spel & tobak – utan att få fjorton sprängfyllda silikonbröst upptryckta i nyllet. (Som för övrigt tycks ha just ammande kvinnors bröst som ideal.)
Visst kan jag förstå att det kan vara skönt att gå på finkrog och slippa barnskrik. Eller sparkande barnfötter i stolsryggen. Men är det något jag har lärt mig de senaste åren, så är det att det sällan är barnens fel att de inte har lärt sig umgås enligt de sociala koderna. Och hur ska de kunna göra det om vi portförbjuder dem överallt?
