För femton år sedan, när jag var på en ledarskapskurs för kvinnor, spände en av föredragshållarna blicken i oss och sa:
”Ni ska inte tro att det är en slump att just ni sitter här.”
”Det är tack vare er mamma, mormor eller farmor, eller några andra kvinnor i släkten. Det är därifrån ni har det”, sa hon. ”Glöm aldrig det.”
Och jag, som i min ungdomliga dåraktighet hade trott att jag hade brutit alla kontakter med mina rötter, fick tänka om. För när jag tittade bakåt, så kunde jag se min farmor Svea som hade överlevt krig och hungersnöd, utvandring och ett slitsamt liv med misshandel och missbruk. Och ändå hade lyckats behålla sin närmast naivt goda människosyn – och humor.
Eller min mormorsmor Hanna, som också gifte sig med en suput, men envist kämpade för sina åtta barn och var en stridbar kvinna i fackföreningsrörelsen. Med sina pliriga ögon och sin vassa tunga kunde hon golva vem som helst.
I dag är jag övertygad om att lika väl som att vi kan ärva ett par blå ögon eller en krokig näsa, så kan vi ärva styrka och humor. Om vi har tur.
Om ett par veckor landar ”Min mormors historia” (Forums förlag) på bokdiskarna. Det är en märklig samling berättelser från kända kvinnor som nu får ett helt annat djup, som Katarina Mazetti, Mian Lodalen, Zinat Pirzadeh och Emma Hamberg. Djupast berörd blir jag dock av Maria ”Bitterfittan” Svelands berättelse, som egentligen handlar mer om hennes mamma än om mormodern.
Maria berättar om en ordlös mamma. Om en ordlös relation, som mest är som korta kommandon. Kom hit med foten! Här är stöveln! Här! Jag känner så väl igen den generationens kvinnor. Som kan prata i timmar om väder och tv-program, men när det gäller känslor och det som har varit svårt, då är det stopp. Då går de ut på balkongen och röker en cigarett. Fast de egentligen hade slutat.
Plötsligt förstår jag Marias bitterhet och frustration mycket bättre. Nu när jag vet varifrån dessa känslor kommer. Maria har fått kämpa sig till orden. Till att våga sätta ord på känslorna. Att bryta tystnaden. Och jag tänker Heja dig, Maria. Men glöm inte humorn.
PLUS: Hanna Hellquists pappaskildringar i ”Karlstad Zoologiska”. Hanna är ett vandrande unikum.
MINUS: Robinsonlallarna. Som väljer en extra bikini i stället för fiskeredskap. Glömde alla hjärnan hemma?
