En eloge till alla er som vägrar ge upp

Livet pågår hela tiden som i kontrast mot sig självt. På väg ut från Viktväktarna vid Hötorget, där de satte nytt inskrivningsrekord så här efter nyår, möter jag en hemlös kvinna. Hon ber om en tia till en kopp kaffe.
Jag skakar på huvudet och lägger en extra hand på plånboken. Det vet man ju att det kryllar av ficktjuvar så här i reaträngseln. Tio meter bort stannar jag till. Herregud, varför gav jag henne inte tio spänn? Jag vänder mig om och försöker hitta henne i folkhavet. En drygt femtioårig kvinna, ganska kort och böjd, med röd täckjacka och dåliga tänder. Hon är som uppslukad av människomassan.

Det finns 3 863 hemlösa bara i Stockholm. 940 av dem är kvinnor. Ett femtiotal är barn och ungdomar. De driver omkring och tvingas ofta utföra sexuella tjänster för att ha någonstans att sova. Jag letar efter kvinnan, hon i röda täckjackan. Vart tog hon vägen?
Det är soligt, tre grader varmt. De japanska körsbärsträden har fått fnatt och blommar i januari. Än har ingen snö kommit. Bara regn. Vet ni hur de gör när det regnar? Sådana nätter virar de in sig i plast, i en svart sopsäck som de förseglar med silvertejp. De väver en kokong, lägger sig på marken, stoppar in fötterna i säcken och trycker på tills de når botten. De böjer sig framåt, drar åt plasten runt fötterna och tejpar. Sedan tejpar de fast säcken runt midjan. På så vis åker inte säcken av under natten.

Det fick jag lära mig i Nick Flynns självbiografiska roman ”Ännu en jävla natt i Suck City”, som utspelar sig bland de hemlösa i Boston. En natt dyker Flynns egen pappa upp på härbärget, en ”charmig slarver” som trodde att han skulle bli en världsberömd författare men som drack och drogade – och som nu har nått botten. Boken handlar om en pappa som svek sin son – och om en son som nu sviker sin pappa. En alltför vanlig historia bland de hemlösa.
Hundra meter in på Drottninggatan hittar jag henne. Vid Pressbyråns kaffeautomat. Ett kort ögonblick tänker jag att det kunde ha varit min mamma. Jag ger henne min skrynkliga tjugolapp. ”Förlåt.” Hon nickar. ”Det är okej”, säger hon.

Så länge vi har droger och missbruk kommer vi också att ha trasiga människor utan ett eget hem. Och det här är bara en liten eloge till alla er som vägrar ge upp dessa mammor, pappor och barn: Stadsmissionen, Tigrarna, Punkt Kom Hem, Situation Stockholm, Faktum och Nisse Olsson i Göteborg som lånar ut husvagnar till bostadslösa. Tack för att ni gör det som vi alla borde göra.

+ Spårvägsmuseet i Stockholm, stans absolut bästa museum – ett eldorado för små och stora barn.
– ”Ritter i P 3”. Jeezus, vilket nedköp från Annika Lantz!