Livvakten

Storebror hade aldrig uppfört sig som andra storasyskon. Medan andra mammor ojade sig över hur hårdhänta deras barn var mot det senaste tillskottet i familjen, så undrade modern fortfarande när det skulle börja. Det där som alla pratade om:
”Han håller på att krama livet ur henne”, sa Bosses mamma när de hade fått en lillasyster.
”Ibland undrar jag hur mycket hon måste tåla”, sa Lisas mamma när hon återigen hade bulor i pannan efter storebrors brutala behandling.
Storebror hade knappt kramat sin lillebror, fast han nu snart var tio månader gammal. På sin höjd fick lillebror sitta i knät. Men bara vid högtidliga tillfällen, som när de åkte tiokronorsbil i vivoaffären.
Nej, storebror var mer som en livvakt. Han cirkulerade runt, runt kring lillebror och kollade alla hot utifrån. Det var bara öronsnäckan och walkie-talkien som fattades.
Sedan meddelade han kommandocentralen:
”Mamma, det är ett bi hos Moody.”
Han kallade honom så.
Och hade olyckan redan inträffat rapporterade han det också:
”Nu ramlade Moody på näsan igen.”
Oftast med en vidhängande skaderapport:
”Han har sand i munnen.”
Sedan fortsatte han gräva i sandlådan som om ingenting hade hänt. Som om han inte ens kände sin lillebror.
Men om någon annan unge kom och tog lillebrors hink, då jäklar.
”NEEEEEEEEEEEEEEJ!” skrek storebror och kastade sig framåt för att täcka objektet med sin kropp.
Att han sedan själv tog hinken och lubbade iväg – och ville ha precis allting som lillebror hade just nu, det var en annan historia.