Och ge fan i spisen!

Det där med barnvakt är just nu ett hett ämne i familjen. När ska de våga det stora språnget? Och med vem? Ska de verkligen låta En Vilt Främmande Människa ta hand om deras barn?
Det hade varit så enkelt om de hade begåvats med någon naturlig backup i fråga om mormor eller morfar, farmor eller farfar. Men den enda som skulle kunna komma på fråga var farmor – och hon bor i Borås. På något sätt kunde hon lika gärna bott i djungeln i Botswana, för det tycks vara förenat med ungefär lika mycket äventyr och strapatser att ta sig upp till Stockholm.
Inte för att hon är otrevlig på något sätt. Tvärtom. Hon är väldigt söt och rar och kärleksfull mot de två små barnen. Men hon har liksom ett eget liv i Borås, inklusive en tonårsson och en bebislikande hund, som hon hade synnerligen svårt att slita sig från.
Och när hon väl kommer upp så hinner farmor och barnen knappt lära känna varandra förrän det är dags för farmor att åka hem igen. Till hennes – och barnens – stora sorg.

För att inte tala om hur konstig fadern blir när hans mamma kommer. Han suckar och stönar, himlar med ögonen och Kan Allting Själv.
”Jag hjälper dig”, säger farmor när han sätter på sig bärselet.
”Nej, det går bättre om jag gör det själv.”
”Jag stannar hemma och hjälper dig med tvätten.”
”Nej, jag gör hellre det själv.”
Och plötsligt kan hon inte längre stänga av spisen. Knapparna sitter fast. Hon går in och frågar vad som hänt med spisen. Alla rycker på axlarna. Hon går tillbaka till spisen och tar i lite hårdare. Det klickar till lite oroväckande i hennes hand. Vredet lossnar. Spisen gick sönder. Vad är det som händer?
Fadern går ut och tittar.
”Javisst ja, jag satte på barnlåset.”
Hon sliter sitt hår? Men varför det? Varför just nu? Det har han ju aldrig gjort förut. Varför försåtminerar han plötsligt hela lägenheten så den går sönder bara hon tar i den? För att visa sin mamma att han Kan Själv såklart. Att han kan en massa som inte hon kan. Barnsäkra spisen till exempel. Kolla, kolla, vad säger du nu då, morsan?!
Sedan går han ut på baksidan och sprutar vatten med vattenslangen med storebror tills modern är säker på att hela huset kommer att sjunka ner. Bara för att se var hans mammas gräns går någonstans. Exakt hur högt måste vattnet stå kring huset innan hon inte klarar av det längre, innan hon måste börja tjata om att han nog måste vara lite försiktig med vattnet?
Han bär sig med andra ord åt som vilken tonårspojke som helst. Skillnaden är bara att han är trettiofyra år.
Och på kvällarna står modern och fadern i köket och viskar.
”Du blir så konstig varje gång hon kommer.”
”Jamen.”
”Du kan väl släppa in henne lite. Låta henne hjälpa till. Hon vill ju så gärna.”
”Jamen.”
Hon suckar. Det borde vara enkel matematik. När farmor kommer blir de tre vuxna och två barn i lägenheten. Alltså betyder det att modern skulle kunna få lite tid över att jobba eller rentav ta ett bad. Men familjematematik fungerar sällan i praktiken. I stället är det som om det blir hon som får ta hand om fyra barn i varierande åldrar.
”Gå ut och var lite trevlig mot din mamma nu. Försök prata lite med henne. Det skulle hon nog tycka var roligt.”
”Jamen.”
”Och du, ge fan i spisen.”