Jag gjorde det! Jag sprang hela Kungsholmen runt!

Innan jag sprang iväg var jag trött och hängig. Tänkte att jag piggnar väl till av en liten kvällsrunda. Vi får se hur långt jag kommer.
Och jag kom långt.
Hela Kungsholmen runt!
Och det var knappt ens jobbigt. Jag skuttade runt i min egen bekvämlighetstakt och tänkte som coach MarathonMia lärt mig att ”där är ett par ute och går, undrar vad de ska göra sedan…” och tittade på julstjärnorna i alla fönster och ljusslingor på balkongerna och hur vacker den här stan är med sina silhuetter och glimrande, glittrande hus, Söders höjder, Stadshuset med sitt isblå torn, jag lyssnade på klingeliklonget när klockan slog sju, bara njöt av att komma fram genom snömodden.
Egentligen tänkte jag bara försöka springa fem kilometer.
Men det gick så bra, så jag tog lite till och lite till och till och med sista backen upp som jag skulle tycka var vansinnigt seg var en lätt matsch – trots att det hade börjat toksnöa. Det snöade faktiskt rakt in i ögonen ett tag och jag tänkte att jag borde nog ha tvättat bort mascaran först.
Men nu hjälpte moder natur till med det också.
Tack, tack.
1.03 tog det att skutta runt de 8,4 kilometrarna (eller 9 km – som det egentligen ska vara runt Kungsholmen, men de bygger så mycket däromkring, så det är ingen ordning på allting).
Personligt rekord alla kategorier, hur som helst..
Så här glad såg jag ut när jag kom hem igen.
One Big Happy Mama.