Treårskontroll

Det var dags för treårskontroll. För Världens Duktigaste Kille är detta värre än att göra högskoleprovet och klara uppkörningen – samtidigt.
Redan när han skulle ställa sig på vågen (16,3 kg) så körde det ihop sig. Han ställde sig ovanpå siffrorna och höll händerna för ögonen och tårarna forsade nerför hans små kinder. Modern hade inte upplevt något liknande ens på viktväktarnas sektmöten.
Därefter fick han bommen i huvudet när han skulle mätas (98 cm) – och efter det vägrade han säga något annat än ”bilen”.
Bvc-sköterskan plockade fram fina färgglada kort och lade framför honom på bordet.
”Ser du något man kan äta här?”
”Bilen.”
”Ser du något man kan ha på sig?”
”Bilen.”
”Vad tycker du bäst om att göra på dagis?”
”Bilen.”
”Vad heter dina kompisar?”
”Bilen.”
”Ser du något man kan skriva med?”
”Bilen.”
”Men Elliot, visst kan du prata? Egentligen?”
”Bilen.”
Sedan knep han ihop munnen och pekade bara envist på dörren. Han ville ut. Nu!
Bvc-sköterskan antecknade i blocket. Modern vågade inte ens fråga vad hon skrev. Hon tänkte att det var en himla tur att hon inte tvivlade på sin sons intelligens, för annars hade hon säkert också brutit ihop.
Storebror fick en liten valross och en plastpalm som tack för besväret. Mest för att han åtminstone skulle ha något bra minne med sig från bvc-centralen. Nästa år var det ju dags igen, för fyraårskontrollen.
”Ja, den minns jag”, sa moderns syster.
”Min äldste son kröp in under en stol och vägrade komma ut.”
Modern undrade vad det var för mening med dessa IQ-tester för små barn. Uppenbarligen var de ett ganska trubbigt instrument. Vore det inte bättre att någon kom och tittade på hur barnen uppförde sig på dagis?
För självklart pladdrade storebror som en tokig så fort de kom ut i väntrummet.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.