Mördarmamman

Det skulle komma en fotograf från en stor tidning. Modern var lite stressad och satt och turboammade i soffan.
När lillebror ätit klart satte hon honom på låret så han skulle kunna rapa.
”Raaaap!”
”Bra, gubben!”
Då ringde det på dörren.
Pling-plong!
”Oj!”
Modern stoppade in bröstet i behån och flög upp och rusade mot dörren.
Efter tre steg hörde hon fadern skrika:
”HERREGUD!”
När hon vände mig om såg hon hur han kastade sig fram och fick tag i
midjan på lillebror som var på väg ner mot golvet med huvudet före.
Hon hade helt glömt bort honom!
”Förlåt!” skrek hon till fadern, som om det skulle hjälpa.
Sedan gick hon till dörren och öppnade för fotografen.
”Hej! Det var jag som var från tidningen” sa han.
”Hej! Det är jag som är modern. Jag har just nästan mördat mitt barn.”

Två dagar senare åkte hela familjen tunnelbana. De hade varit på kalas och varken storebror eller lillebror ville sitta kvar i vagnen. Så när de skulle av med två barn och lika många vagnar tog det ett par sekunder extra.
Ding-dong!
Modern hörde visserligen signalen, men den hörde man ju vid varje station så hon tänkte inte så mycket mer på det.
Inte förrän dörrarna stängdes.
Och klämde fast modern och vagnen i ett järngrepp.
”Äsch de öppnas väl igen”, tänkte modern – och försökte spänna ut musklerna så dörrarna skulle ge utrymme för att dra ut en vagn. Men hon satt benhårt fast. Som i ett skruvstäd. Dörrarna tycktes ha hakat upp sig. Och det började pysa ur tåget, som om det skulle gå. Modern kände hur adrenalinet rusade till. Ungefär samtidigt började fadern skrika.
”STOOOOOOOOOOOOP!”
Han bankade på dörröppningsknappen.
”STOOOOOOOOOOOOOP!” skrek modern för hon ville inte vara sämre.
Tusen tankar rusade igenom hennes huvud. Lillebror satt oskyddad i vagnen. Han skulle garanterat slungas ut ur vagnen och bryta nacken. Vad skulle hon göra när tåget började gå? Skulle hon släppa vagnen? Kunde hon släppa vagnen? Nej, hon skulle släpas med ut på spåret. Hon skulle förmodligen dö. Hennes barn skulle bli moderslösa. Kunde hon kasta sig in i tåget för att åtminstone skydda sin bebis? Nej. Skulle någon i vagnen ta hand om lillebror? Nej. De såg helt apatiska ut.
”STOOOOOOOOOOOOOOOP!” skrek hon igen.
Och nu. Äntligen öppnades dörrarna.
Hon slet ut vagnen och ställde sig på perrongen. Hennes knän skakade. Hon tittade på fadern. Han var alldeles tårögd.
”Fan vad otäckt”, sa han.
Hon nickade. Det här var andra gången på en vecka som hon varit nära att mörda sitt barn.

1 kommentar

Jag röstar på ”Momitis” visst ahr Du hört om detta 😉
Jag tror att alla babisar har ramlat en gång. Och när det händer ryser mammorna i flera dagar efteråt. Fy vilken kännsla.
Tur att pappa fångade honom!