Trots allt

Storebror, denne lille underbare unge som nyss var en liten bebis, har gått in i puberteten. Det händer så mycket i hans kropp och huvud nu att hela tillvaron bara snurrar.
Innan han gick in i denna pubertet, som kallas trotsålder när man är två och ett halvt, så undrade modern hur man liksom visste att han var där.
Nu vet hon. Här är hela listan:
Han har slutat borsta tänderna.
Han vågar inte somna.
Han vill inte gå till dagis.
Han lägger sig sig ner på trottoaren och skriiiiiiker för att han inte får springa ut i gatan.
Sedan blir han rädd för sig själv och måste tröstas.
Han vill inte äta någonting annat än Hönökakor och fiskpinnar. Sedan vill han inte ha fiskpinnar heller.
Och så blir han sjuk.
Efter det äter han som en häst.
I ena sekunden vill han måla. I nästa sekund vill han cykla. Och ögonblicket senare ska det byggas med lego. Och då duger inte den förra sysselsättningen för allt smör i Småland.
Han har fått prestationsångest. Han skulle så gärna vilja göra modern glad och borsta tänderna. Med halva kroppen. Och kan börja gråta hejdlöst när den andra halvan inte vill.
Han vill klättra till himmelen och tillbaka och är så modig och stor – men när en större kille kommer måste han hålla handen, för det är så läskigt.
Han har mardrömmar om stora killar och mörker.
Och när det är mörkt måste modern vara där. Och är hon inte där måste hon hämtas hem, nu meddetsamma.
När någon vill pussa eller krama honom skriker han NEJ JAG VILL INTE!!!
Men lite senare så vill han visst kramas, sådär så modern smälter som varm choklad.
Trotsåldern är så mycket mer än trots. Det är en veritabel känslostorm. En virvelvind som tar hela familjen med sig. Det är inte lätt att hänga med i svängarna. Vissa dagar ligger de efter med flera ljusår.
Men modern är oändligt tacksam över att hon får följa med storebror på denna resa. Trots allt.