När modern var gravid sa hon alltid att hon ville vara En Rolig Mamma. En sådan där som klättrade högst upp i träden och kastade upp sina barn i luften och snurrade dem femtiosju varv som en mänsklig superkarusell.
Hon har fått revidera den uppfattningen något.
För det första mår hon illa efter ETT varv. Jätteilla. Sådär så hon får lägga sig ned och hela rummet snurrar och det var som förr i tiden när hon hade druckit för mycket sprit och hon sa aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer…
Hon kommer inte upp ur sängen på flera timmar.
Kanske är det åldern. Kanske har hon något vajsing på balansnerven – eller också dricker hon alldeles för lite alkohol nuförtiden.
Men hon är inte speciellt rolig på de andra grejerna heller. Varför ska man högst upp i något träd när man får akut blodsockerfall en meter över marken? Och visst kan hon kasta sina barn i luften, men max två gånger per barn, sedan får hon kramp.
”Igen, mamma! igen!”, säger storebror.
”Nej, mamma klarar inte mer, men pappa kan. Pappa är stark”, säger modern och cementerar de förbaskade könsrollerna för alltid.
Fadern tycker det är lite synd – och försöker hitta övningar modern klarar av. Han visar modern hur man gör.
”Det här kan du också göra”, säger han glatt.
”Men jag vill inte!”, väser modern så att inte barnen ska höra.
För sanningen är ju den att hon tycker det är fruktansvärt tråkigt att göra allting etthundratvå gånger. De första tjugo gångerna kan hon göra det för att det är så härligt att höra barnen skratta. Men sedan önskar hon bara att det fanns en autopilot hon kunde sätta på, så kroppen slapp jobba.
Och hon är ju så trött. Hela tiden. Från det att hon stiger upp tills hon får gå och lägga sig. Med två supermammiga barn är det en sådan lättnad att ha små modersbefriade områden där Pappa Kan Bäst.
Pappa får helt enkelt vara ställföreträdande autopilot. Åtminstone tills det blir sommar (och hon slipper lägga sina sista krafter på att få på och av vinteroverallerna).
För i sommar, då jäklar! Då ska hon vara en rolig mamma och leka massor i vågorna och hoppa från högsta trampolinen och gunga ända upp till himlen och…
Hon ska bara sova lite först.
2 kommentarer
Kanske går dett att jämna ut den där mammigheten något. Min personliga erfarenhet är att könsrollerna jämnades ut markant när jag började vara pappaleig.
Mammiga barn. Känns igen. Med råge!! At P varit pappaledig rejält har inte ändrat på det. Hänger förmodligen ihop med att båda har utsett mig till gosedjur. Sonen ”tular” (han är en liten upplänning) med håret och Lilla Loppan nyper mig i brösten.
Med ständig kroppskontakt är det rätt skönt att ha ett par områden där bara pappa duger. Som när det gäller att snickra.
JAg tröstar mig med att han också har bäst tålamod när det gäller att baka med barnen.