Fick du också ett pokerset i julklapp? Grattis. Spela inte bort för mycket, bara. För hur tänker ni, alla spelmissbrukande föräldrar? Hur kan ni förstöra era barns liv? Hur kan ni spela bort deras tillit och kärlek?
Susanne var helt beroende av spelautomater. Hon spelade tills hon fick blåsor på fingrarna. Hon hängde på låset när de öppnade spellokalen. När hon fick lön spelade hon bort alla pengarna samma dag. Hon ljög och smög för sin familj och kunde inte sluta förrän spellokalen stängde eller pengarna var slut. Det handlade om flera tusen kronor. Varje gång. ”Jag har sålt allt. Bilar, mobiltelefoner, kameror och tv-spel. Tack och lov står inte huset på mig, annars hade väl det också strukit med”, berättar hon för P 1:s ”Tendens”.
”Men det är inte pengarna som är värst. Det är den tid jag stulit från mina barn.”
Annette spelade mest på bingo och trav. Hon tog med sig dottern till bingolokalen där dottern fick sitta och se sin mamma spela bort matpengarna, i timme efter timme i den inrökta lokalen. Hon hade inte ens tid att prata med dottern eftersom hon hade så många brickor i gång samtidigt.
Ibland blev dottern utskickad för att köpa John Silver utan filter. Hade hon tur kunde hon få köpa en Hemmets Veckotidning också. Där löste hon barnkorsordet och läste kärleksnovellerna. De timmarna gick lite fortare.
Men oftast hade de inte ens råd med en tidning.
När pengarna tog slut stal Annette frimärken på jobbet, som hon sedan sålde.
Men det var inte förrän hon tog pengar direkt ur kaffekassan som hon fick sparken.
Då tog hon sin dotters sparpengar, länsade hennes bankbok på flera tusen kronor och sålde silverskedarna dottern fått av en släkting, en sked för varje födelsedag.
När dottern upptäckte det gick något sönder inom henne.
Inte för silverskedarnas skull, utan för det stora sveket. För Annette gick spelandet före hennes egen dotter.
Hur gick det då för Susanne och Annette? Jo, Annette var min mamma och hon dog utfattig och ensam. In i det sista spelade hon bingo – det var det enda sociala liv hon hade kvar.
Susanne däremot fick ett ultimatum av sin familj. Hon valde spelet. Först. Men tog sig i kragen och tänkte om när saknaden efter barnen blev för stor. Nu vågar hon inte ens köpa lotter när barnens skolklasser har julfest med insamling.
”Jag vet ju inte vad det sätter igång för process i mig. Och jag vet vad jag har att förlora. Så jag donerar femtio kronor i stället.”
Ansvaret för spelmissbruket måste ligga på den som spelar. Vi som finns runt omkring ska sluta dalta med missbrukare – och börja ställa krav. Det funkar inte att bara ropa på förbud när det gäller spelbolagen i Sverige. Lika lite som det hjälper alkisarna att stänga systembolagen, eller att förbjuda all försäljning av glass och kakor för att hjälpa matmissbrukarna. Människor blir inte lyckliga för att vi tar bort drogerna. Ångesten finns alltid kvar.
Det är den vi måste hjälpa varandra med. Och vi måste se till att det finns tillräckligt många och bra behandlingshem för alla föräldrar som faktiskt tar sitt ansvar och söker hjälp. För barnens skull.
