Hur går det?

Näst efter ”Grattis!” och ”Vad blev det?” (vad tror de, en köttätande växt?), så tycks standardrepliken till tvåbarnsmammor vara:
”Hur går det?”
Modern har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger hon svarat på frågan. Kanske skulle hon trycka upp ett standardsvar och klistra fast i pannan.
Kruxet är bara att hon inte riktigt vet vad hon ska skriva.
”Hur går det?”
”Jotack, bra. Tror jag.”
Eller:
”Jotack, vi börjar bli trötta nu. Jag är grinig som fan, min man glömmer precis allting och storebror har blivit blind.”
Blind?
Ja, storebror tycker att det är sådär kul att ha fått en lillebror. Speciellt när denne lägger beslag på nästan halva modern. Precis just då, när storebror hade tänkt att lägga beslag på hela.
”Pappa bära!”, säger han strängt och pekar på bebisen.
Men just då ammar modern. För hundrafemtioelfte gången den morgonen, enligt storebrors sätt att räkna.
Så han gör det enda raka, han kniper ihop ögonen och går – glatt leende – rakt in i väggen.
”Men lilla gubben!”, säger modern och rusar upp och håller om.
Storebror ser mäkta stolt ut. Han kniper ihop ögonen igen och fortsätter gå som en kamikazepilot genom hela lägenheten. Modern och fadern har fullt sjå med att flytta på alla leksaker och möbler för att skadorna ska bli så lindriga som möjligt.
Modern betraktar sin leende, blinde son. Det är bara att konstatera.
Han är lite tokig. Men förbaskat smart. Han vet precis hur han ska få all uppmärksamhet – utan att kröka ett hårstå på lillebrors huvud.

Det ringer i telefonen. Igen. Och var sjutton har hon lagt mobilen den här gången då? Leta, leta, leta. Modern hittar den vid bajsblöjan på skötbordet. Såklart.
”Hej, hur går det?”
”Jotack, min son har blivit blind och feministismen åker ut med blöjpåsen.”
Så är det. Med första barnet så har man gjort sig en drömbild av hur det ska vara i ett jämställt förhållande. Man ger varandra jättemycket utrymme. Man vill verkligen att mannen ska få lika stor chans att lära känna barnet. Man har läst varenda relationsspalt och artikel i ämnet. Och man vill för allt i världen inte komma med pekpinnar eller trampa honom på tårna.
”Men nu…?”
”Nu har man inte tid med sådant tjafs. Man säger ”Men du måste ju hålla upp huvudet!” och ”Jamen, buffa honom i baken, då!” och ””Herregud, har du glömt allting?” eller bara ”Flytta på dig! Du står i vägen!”.
”Oj då. Vad säger fadern då?”
”Att man har jävligt många frikort just nu.”
Utan frikort hade det inte gått över huvud taget.

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.