Kan man sörja ett par vantar?

Vet ni, i söndags var vi ute på bilutflykt till goda vänner i Norrtälje. Det blev lite kaotiskt på slutet när vi skulle hem och ungarna var supertrötta. Och jag, med min rattskräck, var lite nojjig över snökaoset på vägarna.
Så det var inte förrän vi hade kommit en bra bit ut från stan som jag insåg att… Vantarna! Favoritvantarna!
De lade jag ju på biltaket.
Biltaket. Min idiot!
Varför lägger man saker på biltaket? Över huvud taget? Det är så ini nordens korkat. Dum, dum, dummare.
Jaha. Det var de vantarna det.
Jag suckade.
Det gick inte att stanna på motorvägen och när vi kom fram till Stockholm var de bortflugna för länge sedan. Såklart.
Jag vet att det bara var ett par vantar. Men ändå.
”Kan man sörja ett par vantar?”, frågade jag Gunnar nästa morgon.
De var så fina. Färgglada och varma. Inköpta på indiskan i början av säsongen. Säkert jätteslut.

Men dagen gick. Och när Gunnar kom hem och fixade symaskinen hade han med sig en liten påse.
Från Indiskan.
”Det var rea”, sa han glatt.
I påsen låg ett par sprillans nya favvovantar, precis likadana, lika fina. Plus en tillhörande mössa.
”Nämen!”, sa jag.
Han log.
Det är kärlek.