I början av föräldraskapet försökte modern och fadern ha någon slags öppen diskussion om vad barnet fick göra och inte göra. Det har upphört. Modern ger nu direkta order.
”Han får inte leka med småpengar!”
”Han ska ha mössa!”
”Han får inte klättra på rampen!”
Hon har gått från förhandlingskonsult till diktator på bara två år, utan att ha märkt det själv.
”Vi samarbetar så bra. Vi lyssnar verkligen på varandra. Vi bestämmer verkligen lika mycket, visst gör vi?” sa modern en kväll och gosade in sig hos fadern.
Fadern svarade inte.
”Visst gör vi?”, upprepade modern.
Fadern kliade sig i nacken.
”Visst gör vi!” sa modern förmanande.
”Ja, alltså när jag är själv med barnet så bestämmer jag…” sa fadern.
”Men?”
”Men här hemma är det du som bestämmer.”
”Det gör jag väl inte alls!” sa modern förnärmat.
Men i sitt huvud spolade hon tillbaka bandet för eftermiddagen och spelade upp det i sitt eget huvud. Jo, så var det. Hon hade helt tagit över.
”Han får inte stoppa in trasiga bildäck i munnen!”
”Ta ner honom!”
”Han ska sitta ner i badkaret!”
”Han ska sitta ner, sa jag!”
”Nej, inte den tröjan, den kliar!”
”Lyft upp honom!”
”Han vill ha en smörgås!”
”Han vill ha mera saft!”
”Men jag har ju sagt att han inte får leka med sladden!”
”Ta den ifrån honom!”
Det blev extra tydligt eftersom hon inte kunde göra det fysiska själv just nu, utan tvingades be fadern göra allting.
Hon suckade.
”Men det gör inget. Bara du gör en lista så ska jag göra precis som du säger”, sa fadern.
Jaha, där kom den också. Hon gör listor. Dem började hon med inför flytten, men de funkade så bra att hon har fortsatt av bara farten. Herregud, vad pinsamt.
Hon gick på toaletten och funderade. Hur kunde det bli såhär? Det var inte alls så här hon hade tänkt sig deras föräldraskap. Hon hade tänkt att det skulle råda total jämlikhet. Att hon verkligen inte skulle göra som alla andra mammor, utan släppa in fadern och låta honom ta ansvar och dela allting rakt av.
Hon hade helt enkelt sett för många katastrofinslag på tv om barn som satte i halsen och förtvivlade mammor som ringde SOS alarmering och barnet höll på att kvävas och dö tre gånger innan ambulansen hann fram och…
Hon tog ett djupt andetag. Det fick bli ändring på det här nu. Från och med nu skulle hon sluta ge order. De skulle tillbaka in i jämställdhetsförhållandet. Hon tvättade händerna och gick leende ut till fadern.
Men hon tvärnitade i vardagsrumsdörren. Barnet var på väg upp på soffbordet med en trasig ballong i munnen.
”Han får inte vara på bordet!”
”Och han får inte stoppa ballonger i munnen!”
”Ta ner honom!”
Fadern gjorde som han blev tillsagd. Och log.
”Ja, om du bara skriver en lista, älskling…”
