Ack, denna väntan på miraklet

I dag har jag gått nio dagar över tiden. Det har aldrig hänt förr. I alla fall inte mig. Första barnet kom tre dagar för tidigt, andra kom fyra dagar efter utsatt datum. Men den här lilla flickan har tydligen svårt att leverera i tid. För att tala journalistspråk.
Barnmorskor och andra kloka människor har en helt annan uppfattning.
”Hon har en egen vilja”, säger de.
”Hon är inte redo än. Hon kommer när hon är redo – och sedan kan du hoppa hur mycket studsmatta du vill, för hon kommer inte ut innan dess.”
”Försök njuta av den här sista tiden trots allt. Läs en bra bok, ta långa bad, unna dig lyxiga saker och njut av din graviditet”, säger de som minns.
För det är så lätt att bara fokusera på att HERREGUD, MEN KOMMER HON INTE SNART?!
Jag bara väntar och längtar och väntar och längtar.

Trean kan tydligen vara en ”liten luring”. Vår lilla flicka verkar vara just sådan. Det är två veckor nu, sedan vi var säkra på att det var dags och drog igång hela maskineriet med barnvakt, taxi och ilfart in till Karolinska.
Men när vi väl hade kommit in och blivit undersökta, så var det som om hon gäspade och sa att ”Näe, jag tror jag skiter i det här och går och lägger mig och sover igen i stället”.
Vi fick gå ut och fotvandra på sjukhusområdet. Mitt i natten. Men inget hände. Supersnopet.
Redan då trodde vi att vi skulle vara tillbaka inom ett dygn.
Men icke.
I onsdags var jag inne hos barnmorskan och kollade att allt var bra. Allt var bra. Det är en liten flicka på 3100 gram som ligger därinne och retas. Barnmorskan undrade om hon skulle göra en hinnsvepning.
”Jatack”, sa jag.
”Händer det något så gör det det troligtvis inom ett eller två dygn”, sa hon.
Och det gjorde det ju inte.
Men sedan dess har det känts mycket, mycket mer. Överallt och hela tiden. Så vi fortsätter vänta och ha högsta beredskap. Väskan i bilen, bilen nära, undviker rusningstrafik. För man vet ju aldrig… när vi lilla luring vill komma till världen.