Det började ju så bra. Så fort barnet fick sin första lilla tandborste som lyste i mörkret, så ville han borsta. Han stod bredvid sin fader i badrummet om kvällen och gjorde precis som han. Borsta, borsta, borsta.
Men någonstans kring tvåårsdagen tog det tog det stopp.
Barnet upptäckte att han hade en egen vilja, och nu bestämde han sig för att aldrig mer borsta en tand så länge han levde.
Modern trodde först att det var en övergående fas. Men hon trodde fel. De försökte varje kväll, i fem veckor.
”Kolla! Titta! Vilken fin ny tandborste! Nu ska vi borsta tänderna! Oj, vad roligt!”
Hon lyckades inte lura barnet. Han knep ihop munnen som en ilsken terrier.
De försökte borsta tänderna alla tre, samtidigt på toaletten och sjunga och joddla för att barnet verkligen skulle förstå hur jättelattjo det var med tandborstning.
Barnet knep ihop.
Hon lyfte upp honom så han fick stå i handfatet och titta i spegeln medan hon överöste honom med beröm för hur fina tänder han hade.
Barnet bet ihop. Han visade inte en framtand.
De köpte en eltandborste till honom. Han blev överlycklig – men vägrade använda den i munnen. I stället putsade han hela lägenheten med tandborsten, golven, väggarna, öppna spisen, soffan och alla leksakerna… Till slut var eltandborsten så svart att modern inte längre skulle tillåta att den kom någonstans i närheten av i barnets mun, ens om han skulle vilja.
Modern, som själv måste borsta sina tänder minst tre gånger om dagen, för att det skulle kännas någorlunda fräscht, började få djup ångest.Barnet hade inte borstat sina tänder på flera veckor. De ruttnade säkert bort i munnen på honom. Och det var hennes fel. Hon var en dålig mamma. Hon skulle säkert förlora vårdnaden om någon visste.
Det fanns bara en sak kvar att göra:
Att ta till våld.
Fadern och modern turades om att hålla i barnet medan den andre tvingade in tandborsten i munnen på barnet. Det var hemskt. Barnet grät och skrek och sparkade och vred sig som om han utsattes för svårartad tortyr. Ändå lyckades de inte få till mer än tre borsttag på två framtänder.
Dessutom resulterade detta tandborstkrig i att barnet blev så arg och ledsen att han inte kunde somna på kvällarna.
De höll ut en vecka, sedan klarade de inte mer.
”Vi får helt enkelt välja mellan sömn och tänder”, sa modern.
De valde sömnen.
”Det är ju bara mjölktänder, han kommer att få nya sedan”, sa modern – men lyckades inte ens övertyga sig själv.
Nu var det hon som började drömma mardrömmar om ruttnande tänder som trillade ut ur barnets mun. Hon vaknade kallsvettig och buffade på fadern.
”Du, tror du man kan få licens att få borsta tänder under narkos?”
Fadern muttrade något ohörbart och vände sig bort.
”Under lokalbedövning, då? Någon bra spruta som man kan injicera hemma?”
Fadern ryckte åt sig täcket och lade sig ännu längre ut på sin kant.
Modern låg vaken och stirrade i taket. Hur skulle hon få barnet att öppna munnen? Hur skulle hon få barnet att öppna munnen? Hur skulle hon…
Det var inte förrän nästa morgon, när hon kittlade barnet i saccosäcken som hon kom på det. Självklart! Det var så hon skulle göra.
Hon sprang in och satte på tandkräm på hans borste. Sedan jagade hon honom över hela lägenheten tills han tjöt av skratt, och lade honom i knät, så huvudet var upp och ner. Medan hon kittlade honom så han skrattade så han knappt fick luft – med vidöppen mun – så tog hon fram tandborsten ur bakfickan och körde runt i den skrattande munnen.
Barnet såg först lite förvånad ut, och smakade på tandkrämen. Sedan fortsatte han skratta och lät modern göra det hon måste göra.
Fadern tittade in i badrummet för att se vad det var som var så hysteriskt roligt.
När han såg sin upp-och-nedvända, tokskrattande son med tandkräm i hela munnen, skakade han på huvudet.
”Ja, herregud”, sa han.
Men modern var nöjd. De hade klarat tänderna! Yes!
Barnet skulle få behålla sina tänder och modern skulle få behålla vårdnaden.