Hipp, hipp, hurra! Pippi Långstrump fyllde 60 och skulle firas med parad in till Djurgården.
Klart att barnet skulle vara med och fira. Fattas bara.
Modern och fadern stämde träff med Veras mamma och pappa på Raoul Wallenbergs torg.
”Ja, ni vet där de där stenarna som ska se ut som tillknöcklade pass från andra världskriget finns”, förklarade fadern.
Veras pappa förstod ingenting, men är ändå på rätt ställe kl 13.00 när paraden började.
Det var inte modern, fadern och det heligt förbannade barnet. Barnet hade nämligen drabbats av en tvåårings första klädångest och absolut ingenting i garderoben gick att ha på sig. Han låg och gallskrek i sängen medan modern och fadern förevisade den ena t-shirten efter den andra. Till slut hittar de en som länge varit för stor för barnet. Med kiwifåglar på, från Nya Zeeland.
”DEN!”, sa barnet med eftertryck – och så kunde de äntligen få på honom byxor och skor.
Väldigt försenade och något svettiga gav de sig iväg ner till busshållplatsen. Det var en promenad som bör ta max fem minuter. Men inte idag. I dag ville barnet köra vagnen själv. Och fick han inte det så skrek han som en stucken gris och satte sig på rumpan. Alltså fick han köra själv. I zickzack över hela gatan. Upp på trottoaren, nedför trottoaren.
”Akta bilen! Hoppsan, det var nära ögat. Kom nu älskling.”
”IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIh!”
”Nehej, inte det, ja du är så duktig så. Upp på trottoaren, ut i gatan, nerför gatan, oj vad fort det går, mamma kan inte springa så fort, älskling.”
”IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIh!”
”Ja, jag vet att du kan själv, älskling, du är så väldigt stor och duktig.”
Tjugo minuter senare hade de tack och lov anlänt utan en skråma vid busshållplatsen. Det var redan tre barnvagnar som väntade på bussen, varav två med barn som såg ut som Pippi Långstrump.
Klockan 13.00 ringde Veras pappa.
”Var är ni? Paraden har börjat gå.”
”Vi är vid Norrmalmstorg”, sa fadern och försökte få barnet att sitta still på bussätet med mobilen klämd mot örat.
Modern tog sig för magen. Det här skulle bli en pärs för bäckenbotten.
Veras föräldrar väntade tålmodigt vid de konstiga stenarna och de försökte haka på tåget, men det hade för länge sedan gått. Det gick dock ett totalt oorganiserat lämmeltåg med Pippisar mot Djurgården. Var femte meter höll någon på att bli överkörd av en cyklist. Virriga turister på Strandvägen gick rakt in i moderns mage. Hon stönade.
”Man kanske skulle montera fast ett sylvasst rakblad mitt på magen”, muttrade hon.
”Så ska vi se sedan vem det blir mest synd om”.
Veras mamma tycker att det var en jättebra idé.
När de kom fram till själva kalaset utanför Junibacken på Djurgården fick de en smärre chock.
”Herregud!” stönade modern, Ty framför henne stod flera tusen ungar med vidhängande gamaktiga föräldrar, som alla vill ha gratis negerbollar och Pucko. Kön var längre än ett ösregn. Men på något underligt sätt hamnade modern mitt framför den som stod etta i kön. Hon var inte sen att utnyttja tillfället.
”Äsch, hygglo, du kan väl ge oss några negerbollar, jag har lite svårt att stå i kö”, sa hon till en kille i Pippi-t-shirt och försökte se ut som om hon skulle föda när som helst. Det var inte svårt.
Hon fick två negerbollar och två Pucko.
Men barnet ville inte ha någon kladdig kaka eller slabbig chokladmjölk. Han ville ha en ballong.
Ett gäng föräldrar slet ner en portal med ballonger, trots arrangörernas protester. Någon tryckte in två ballonger i moderns famn och hon blev raskt medskyldig till stöld alternativt grov skadegörelse å allmän egendom.
”Varför tar ni alla ballonger!?” skrek en kvinna från Junibacken förtvivlat och tittade på moderns ballonger.
”Det var inte jag som började”, muttrade modern och försvann in i folkhopen med stöldgodset.
De parkerade barnet framför en positivspelare. Men kvinnan bakom positivet var nog inte så positivt inställd till barn längre.
”NEJ, NI FÅR INTE RÖRA DET!”, gnällde hon hela tiden.
”Förlåt. han är bara i den åldern…” försökte modern.
”ALLA BARN VERKAR VARA I DEN ÅLDERN”, kved positivkvinnan och försökte skydda sin antika möbel så gott det gick, medan hon vevade med andra armen så ?Rock around the clock? ljöd över nejden.
Modern ryckte på axlarna och styrde i stället sin familj mot avdelning Häst & Vagn. För 25 kronor per skalle skulle de få sitta ner en stund, tänkte hon.
Det var med nöd och näppe att de ens kom iväg. Kusken råkade vara en stadig tjej på ett par hundra kilo.
”Åhej!”, sa hon. Men kom inte upp i vagnen.
Efter tre försök tyckte barnet att han skulle hjälpa till.
”Åhej! Åhå! Åhej!”, tjoade han bakom henne tills hon äntligen satt på sin kuskbock. Modern var inte helt säker på att hon uppskattade hans hjälp. Men hon fick genast annat att tänka på när hon fick syn på en väldigt gammal kvinna i rullstol, med tydliga svårigheter att fokusera på någonting, som blev framkörd genom leran av en ung man.
Det hade kunnat se väldigt sorgligt ut, om det inte hade varit för att någon hade klämt ner en Pippi-peruk över huvudet på henne.
Modern flämtade till. Fadern fick akut hicka.
”Hej, heeeeeeej!”, sa barnet och vinkade glatt.
Tanten tittade upp i himlen och såg ut att undra om det var Gud som talade till henne.
Modern tänkte att bara det ögonblicket var värt tjugofem spänn per person. Hon piggnade faktiskt till, så till den milda grad att de beslöt sig för att promenera tillbaka in till Kungsträdgården efter hästturen. Det kändes som en bra idé. Just då.
Men det kändes inte alls lika bra några timmar senare, när moderns bäckenbotten inlade en offentlig protest mot all form av promenerande – för all framtid.
Hon fick stanna i sängen resten av dagen. Och där låg hon och log för sig själv åt den gamla tanten i Pippi-peruk medan fadern försökte få barnet att förstå att nej, man kan inte hälla ut saft över vardagsrumsgolvet. Det blir förstört då.
”IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIh!”, skrek barnet och hällde ut ännu mera saft medan fadern kröp omkring på alla fyra och torkade för glatta livet.
Modern plockade fram en bok om Trotsåldern. Det var nog dags att läsa den nu.
