Modern är nu i nionde veckan och är så trött, så trött, så trött. När som helst skulle hon somna mot en lyktstolpe. Eller dubbelvikt över tangentbordet på jobbet. Hon visste inte vilket som var värst. Den förlamande tröttheten, illamåendet som vällde upp i vågor så fort hon reste sig upp – eller hennes humörsvängningar.
Förr kunde de gå och fika med barnet, hämta en barnstol och gå och beställa kaffe med dopp. Det var inte alltid barnstolen stod kvar när de kom tillbaka med brickan, men det var sådana motgångar man får räkna med som småbarnsföräldrar. Barnstolar är högvaluta.
Nuförtiden tar modern dock ingenting med jämnmod.
Familjen skulle fika på Kulturhuset. Modern hämtade barnstol med tvååringen på höften och ställde den vid väl utvalt bord. Fadern fick hämta kaffe eftersom modern inte ens tålde att vara femton meter från en bryggare just nu. Men hon ville välja kanelbulle, så det blev rätt. Den kladdigaste kletigaste största skulle det vara. Hon pekade för fadern och gick tillbaka till bordet med barnet på höften.
När hon kom fram var barnstolen borta.
Hela livet passerade revy för modern. Hon fick hålla sig i en stolpe för att inte svimma, och tappa barnet. Hon fick knappt luft. Men när hon fick det, så skrek hon som hon aldrig skrikit förut.
”GUNNARRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR! DE HAR TAGIT BARNSTOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOLEN!!!”
Och fadern, som hörde vilken hög nivå hennes graviditetshormoner låg på, fick kasta allt han hade för händerna vid kassan och springa iväg och fixa en ny barnstol, sätta ner barnet i stolen och modern i en annan och trycka in en bit bröd i munnen på modern så hon skulle hålla sig lugn tills han hade fått handla färdigt i kassan.
Modern suckade. Hon kunde inte minnas att hon brukade vara så labil.
Och det lilla barnet, som satt i den stulna barnstolen, tittade förskräckt på modern med darrande underläpp. Han ville aldrig, aldrig mer fika på Kulturhuset.
Modern undrar vem som har det svårast just nu, hon som mår så illa, eller fadern som måste hålla sig uppdaterad med hennes dagliga cravings.
Morgnarna är värst. Då kan det ta en halvtimme innan modern vågar sig upp, bara för att lägga sig ner direkt igen när rummet börjar snurra. På tredje försöket brukar hon dock tvinga sig upp, bara för att stappla ut till kylskåpet och hinka i sig coca cola.
Just den här morgonen kändes det dock som det enda i världen som skulle hjälpa var filmjölk. Hon låg i en halvtimme och mediterade över sitt mantra. Filmjölk, filmjölk, filmjölk. Det var det enda som skiljde henne från ett öde värre än döden. Filmjölk, filmjölk, filmjölk. Till slut hade hon uppbådat tillräckligt med krafter för att stappla ut mellan leksaksbilar och brödbitar på golvet. Hon hade kvar ögonbindeln i pannan och öronpropparna i öronen och hon andades tungt som en flodhäst. Darrande tog hon ner en tallrik. En stor. Och öppnade kylskåpet. Där, där var räddningen. Hon tog paketet och tömde det i tallriken. Det var exakt två teskedar.
Filen var slut.
FILEN VAR SLUT!!!
Hon kastade tallriken i vasken så det stänkte om det. Fadern tittade förvånat ut med raklödder i ansiktet.
”KAN DU VARA SÅ JÄVLA VÄNLIG OCH SE TILL ATT DET FINNS FIL TILL MIG OCKSÅ?!”, skrek modern.
Fadern rev sig i skägget.
”Ja, det kan jag.”
”DET ÄR VIKTIGT!”
”Okej.”
”Som coca cola. Så viktigt.”
Modern satte sig ner. Fadern kom och lade en våt trasa på hennes panna.
”Okej. Nu är det alltså fil. Inte apelsiner?”
”Nej, fy fan.”
”Inte choklad?”
”Jo, men inte till frukost.”
”Jag trodde du åt det igår…”
”Tjafsa inte nu. Se bara till att det finns fil hemma.”
”Ja, älskling”, suckade fadern.
Han tänkte att det skulle bli tio väldigt långa månader.
CITAT:
”Well, vi hoppas att det är en bebis – det kan lika gärna vara eett viktproblem.”
(Jerry Seinfeld om frun Jessicas mage.)
