Lillebror har börjat tillfriskna från vattkopporna. Men får vi sova om nätterna?
Nix. Han är mörkrädd. Och är det något man inte ska vara i Roslagens skärgård så är det just mörkrädd.
Han brukar till slut, alldeles utmattad, somna när det börjar ljusna.
Två timmar senare vaknar storebror och skuttar glatt ur sängen.
”MAMMA NU ÄR DET MORGON!”
Första tanken är då ett enda stort Det. Ger. Jag. Väl. Fullständigt. Fanken. I.
Men sedan går jag på dasset – och återvänder med nya krafter. Storebror vill ner till bryggan. Där är det gudomligt vackert. Vattnet ligger alldeles stilla. Måsarna skriker lite hest. Svanen patrullerar fram och tillbaka utanför den lilla stranden.
”Titta, mamma, vattnet glittrar!”
Morgonsolen värmer i ansiktet. Storebror skriver spretiga bokstäver i sanden. Jag tog med mig en kopp nybryggt kaffe och lånade faderns luvtröja. Och plötsligt är livet helt okej igen.
