När jag gick i skolan hade vi gympa minst tre gånger i veckan. Det var väl inte alltid en dans på rosor. Jag har aldrig varit någon vig gasell. Men jag minns lyckan över att kunna slå en kullerbytta på en plint, eller ett svanhopp över en ribba. Skräcken innan, och lyckan efteråt. Jag klarade det!
Somliga moment var dödligt tråkiga. Inte minst redskapsgympan. Lite roligare var det att spela landhockey, handboll eller brännboll.
Och man trodde väl då att det varken gjorde till eller ifrån, de ynka timmarna i veckan. Det var inte förrän man slutade skolan som jag insåg hur viktiga de var. Då rasade konditionen markant. Jag som tidigare sprang utan hinder runt Kungsparken, kunde nu inte ens springa runt kvarteret utan att få andnöd.
I dag kräver idrottsstjärnorna mer skolgympa i en debattartikel i Svenskan.
Ja, marsch pannkaka, Jan Björklund!
