Fingerfärdiga tanter

Barnet får fingret av gamla tanter. Ja, inte långfingret då, utan pekfingret. För det är något skumt med alla tanter över 65. Så fort de får syn på barnet så börjar det rycka i pekfingret. Och så gör de det: De gör Larven. De liksom knixar med fingret så det ser ut som en mycket gammal och rynkig larv som långsamt, långsamt vinkar till barnet.

Kanske vet gamla tanter något som vi andra inte vet. Kanske måste man leva ett helt liv för att få reda på hemligheten. Kanske har de bara fått kortslutning i hjärnan. Barnet stirrar hursomhelst fullkomligt hypnotiserat på fingret. En lång stund. Sedan vänder det sig till modern med en frågande blick:
”Hörru morsan, varför har alla gamla tanter reumatism i just höger pekfinger?”

På den tiden som modern var barnlös kunde hon hälsa käckt på en liten parvel som gled förbi på bussen eller flyget. ”Hej, hej på dig”, hälsade modern och återgick till sin tidning eller navelskådning. För hon tyckte att det räckte med det. Men det tyckte sällan barnet. Ty uppmuntrad av detta glada tillrop så satte barnet nu igång med att leka tittut-leken från sätet framför och säga ”hej-hej-hej-hej-hej-hej-hej-hej-hej-hej-hej-hej-hej-hej-hej…” i all evighet tills modern var beredd att kasta sig av planet eller bussen bara för att undkomma eländet. Och hon tänkte då att ”bannade föräldrar som inte kan hålla ordning på sina barn så de inte terroriserade andra stackars människor”.

Det tänker hon inte nu. Ty nu, när modern själv fått barn är hon helt skoningslös. Har någon på bussen gett sig in i tittut-leken med barnet så får de skylla sig själv. Vad som helst som kan få barnet att vilja åka två hållplatser till utan att börja skrika är bra. Om det så ska krävas att hela bussen engagerar sig i barnets underhållning.

Om någon slutar le mot barnet så kan det hända att barnet börjar att gråta. Och då blänger modern anklagande på personen i fråga tills de inte vågar göra annat än att börja spela på läppen igen eller klappra med löständerna. Det är förvånansvärt likt mobbing, men nu på en mycket mer behjärtansvärd nivå.

Bästa bussunderhållningen är annars andra barn. Helst några år äldre. Då kan de sitta och prata med barnet i sin parallellparkerade vagn. Och barnet lyssnar storögt.
”Min morfar kan vifta med öronen”, viskade en pojke till barnet härom dagen. Och sedan tittade han i kors och slickade sig själv på näsan, bara för att understryka att han visste vad han talade om.

På bussen viftar sällan gamla gubbar med öronen. De vinkar i stället med handskarna åt barnet. Vink, vink. Yngre män nickar bara lite besvärat. Hej, hej, liksom – och ”dra inte in mig i det här”. Yngre kvinnor däremot tindrar med ögonen och man riktigt ser hur äggkläckningsmaskinen drar igång på alla cylindrar. Samtidigt klämmer dessa kvinnor sina unga män i handen så männen håller på att tappa andan. Inte konstigt att de börjar vifta på öronen efter ett tag.

”Och vet du vem som fyller år på julafton?!”, sa pojken i vagnen brevid.
Det visste barnet inte.
”Jesus Kvist!”
Barnet såg frågande ut.
”Ja, du vet han… i sången: …och född är herren Jesus Kvist vår frälsare och Gud…”
Barnet skrattade och modern log och tänkte att kanske har herr Kvist ett finger med i det här spelet. För var inte herr Jesus Kvist också ute och larvade sig med pekfingret?

FAKTA – KRAMA DITT BARN
Storstadsmiljön är betydligt barnvänligare än landsbygden visar en undersökning som Barnens rätt i samhället, Bris, gjort bland drygt 1 000 elever mellan 7 och 15 år.
Tio procent av barnen på landet säger sig aldrig ha fått en kram medan motsvarande siffra för storstadsbarnen ligger på tre procent.
68 procent av barnen i storstaden säger att de ofta blir kramade mot 51 procent på landsbygden.
Av storstadsbarnen får 62 procent ofta beröm från föräldrar och andra vuxna. Bara 45 procent av barnen på landet säger sig få sådan uppmuntran.
(Källa: Bris)

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.