Mammaledighet – en flykt från jobbet?

Jag tror att din tolkning är en grav förenkling. Mamma roffar åt sig föräldrapenningen för hon trivs inte på sitt jobb. Jag tror det handlar om att jobbet inte känns så meningsfullt längre. Inte i jämförelse med det nya livet man har i sina händer. Existestiella frågor som ”hur vill jag leva mitt liv”, ”vad är viktigt i mitt liv”, ”vad är en meningsfull sysselsättning” osv. Detta är ju något man har sett i forskning spelar stor roll när det gäller utbrändhet och psykisk ohälsa framför allt bland kvinnor.

Varför detta förakt? Definition av inlevelseförmåga:” Det är förmågan att tillskriva mentala tillstånd, trosuppfattningar, avsikter, önskningar, simulering, kunskap med mera till sig själv och andra och att förstå att andra har övertygelser, önskningar och avsikter som skiljer sig från den egna.[1] Förmågan kan även kallas ”intentionalitet av andra graden”. Första graden omfattar bara förmågan att vara medveten om sina egna tankar, medan andra graden alltså innebär att man kan föreställa sig någon annans uppfattning.”

”Den dag vi kan knyta an genom psykologisk intimitet, den dagen kan vi vara nära människor som tycker annorlunda, som har annan livssyn och en annan livsfilosofi. Där kan vi respektera individen i full samhörighet. Den dagen kommer demokratin att blomstra mer än den gör idag.” Citat från http://www.strategier.se/hda.lasso?id=276025718211143

Vad bra du svarar, Hillevi, jag håller med dig fullständigt. Och det är ju för barnets och för hela familjens bästa som vi ska dela på föräldraledigheten. Det räcker inte att vara pappa på kvällar och helger, bara den som haft hand om sitt barn på heltid en längre tid kan förstås hur det är och skapa en lika nära relation till sitt barn.

Men delad föräldraledighet verkar alltid betyda kort föräldraledighet! Om ni hade talat om att vara hemma två år var så hade inga hemmaföräldrar blivit upprörda. Det är alltså inte detta att dela lika som ger upphov till oro, utan avbrotten i anknytningen. Kontinuiteten är allra viktigast. Som jag tidigare har förklarat så är det inte så att ett barn får bättre ”social kompetens” av att blanda in flera anknytningspersoner från början , utan med en trygg anknytning till en primärvårdgivare kommer en öppenhet och förmåga att knyta an till många.

Åsa: Visst knyter barnet an till båda föräldrarna parallellt, men det går ju inte att komma ifrån att den personen som barnet till bringar nästan all sin vakna tid tillsammans med får en större betydelse under den första tiden i livet. Det är med andra ord inte helt oproblematiskt att avbryta denna processen vid 7 månaders ålder. Det är inte nödvändigtvis mamman som är denna personen. Det finns många exempel på pappor som är mer lämpliga av personliga, ekonomiska eller andra skäl. Om det blir en kontinuitet i primäranknytningen lär sig barnet att hon/han inte kommer bli övergivet och använder detta som mall i förhållandet till andra människor, som barn och som vuxen. Vad gäller de såkallat jobbtrötta mammorna kan man ju önska att det först finns några belägg för påståendet innan man ägnar sig åt massa tyckande.

Ja, det går bra att göra på många vis så länge man är väldigt lyhörd i den situationen man befinner sig i. Det jag opponerar mig mot är personer som säger veta att mamma måste vara hemma en viss tid eller att pappa måsta vara hemma en viss tid, på ett visst sätt, eller att det ska delas på ett visst sätt. Jag sätter mig gärna på tvären förstår du, när människor tror sig veta eller vill bestämma vad som är bäst för mig eller de barnen som jag har så stort ansvar för. Det är ett ett svart-vitt tänkande som jag hade kunnat acceptera hos en tonåring, men inte hos vuxna människor. Jag förväntar mig inte att andra människor ska leva sitt liv som jag, men jag kräver respekt för mina val. Jag tror på att ge barnen tid, kontinuitet och minimalt med separationer. Sedan tycker jag heller inte om när ett-åringarna hamnar på dagis och går långa dagar. Det kommer ingen kunna tuta i mig att det är bra för varken barnen eller föräldrarna. Punkt.