Har Blocketfolket hört talas om vanligt hyfs?

I dag har vi ägnat dagen åt att möblera om. Och sälja på Blocket och köpa på Blocket.
Och jag upphör aldrig att förvånas över Blocketfolket.
De där som ringer så fort man sätter in annonsen och säger att pax för den.
Visst.
Men sedan dyker de aldrig upp. Och under tiden är det miljoner andra som ringer, och som man ber att avvakta.
Eller de där som säljer en växasäng i Vallentuna.
Och jag vet inte varför, men vi åker dit. Kånkar omonterade brädbitar och skrufvar och åker hem igen.
Sedan börjar helvetet.
Att montera en ikeasäng utan instruktioner.
Bara för att inse att alla skruvar som ska sätta fast benen inte finns med.
Och när man ringer säger människan Hoppsan.
Och att det nog finns skruvar i järnhandeln, de kan hon tänka sig att betala för.
IDIOT!
Säger jag bara.
Det finns så många idioter därute.

Vi krävde såklart att få häva köpet.
Hon ville inte ha tillbaka sängen, sa hon.
Det förstår jag.
Och därmed slipper vi en tur och retur till Vallentuna. Alltid något.
Men vi vill ha tillbaka pengarna.
Och egentligen vill vi ha ersättning för sveda och värk också. För vi var inte sådär himla pedagogiska mot barnen när vi försökte få ihop den där sängen. Om man säger så. Jag tror nästan vi skrämde slag på dem, rentav.

Vi får se om vi någonsin får tillbaka de där hundralapparna från sängsäljaren – eller om jag får skriva av det på kontot Läropengar. Pappa hade alltid ett sådant. ”Skriv upp det på läropengar”, sa han när jag hade låst mig ute och tvingades tillkalla låssmed.
Pappa, jag saknar dig. Du skulle ha fått mig att tokgarva åt allt det här. Fast å andra sidan så har Gunnar och jag garvat rätt mycket i dag också…

Så nu är boysen på väg ut till nästa annonsör för att prova lyckan med ännu en växasäng. Lite djärvt, jag vet. Men annars har inte treåringen någonstans att sova i natt.
Ni håller väl tummarna?