Så här ser svärmors tatuering ut. Visst är den fin? Hon vill betona att detta inte är en kontaktannons: ”…men han får gärna ha häst och gård”.
{ 5 kommentarer }
Från månads-arkivet:
januari 2007
Nu är det klart. Boken ”Tjocka tanten rockar fett” utlandslanseras. Till Finland.
”Förläggaren där fullkomligt älskar boken. Hon har fått även dina andra böcker förläsning, men hon vill börja med Tjocka tanten. Det är ett litet förlag som heter Sitruuna.”, skriver min svenska agent.
Heja Finland! säger jag bara. Hyvä Suomi!
Min farmor kommer förresten därifrån. Hon och hennes mamma och alla hennes syskon stod i Stockholms hamn som värsta utvandrarfamiljen i början på 1900-talet. Jag får väl skriva en roman om henne också någon gång.
{ 2 kommentarer }
Ni måste bara läsa Lena Sundströms lysande kolumn i Aftonbladet, med rubriken Vid 20 tror man att man är unik:
”Skulle gissa att paret är ungefär 23. Nyträffade. Mums-mums och champinjoner och färsk pasta i korgen. Treåringen sitter som en klängväxt kring mitt vänstra ben och jag hasar mig förbi paret vid grönsaksavdelningen som en enbent gammal krigsveteran med mina tre liter mjölk och en fullkornsvälling.
– Vi skall aldrig skaffa några barn eller hur?”
{ 2 kommentarer }
Det är inte klokt vad vi vuxna kan förstöra för våra barn. Och ändå är det de som får stå där med skammen till slut.
Som i Blossburg i USA. Där har politikerna kommit på snilleblixten att man ska mäta alla sexåringarnas BMI – och skicka med resultatet i betyget!
New York Times skriver om sexåriga Karlind som numera bara petar i maten.
”Min tvååring äter mer än hon”, säger den förtvivlade mamman.
I Karlinds papper hade det stått att hon hade ett bodymassindex på 80 procent. Att det är fullt normalt att ha ett index på upp till 85 procent på barnskalan (som räknas ut helt annorlunda i USA), var det ingen som hade förklarat för henne. Nu är det för sent. Nu har hon redan fått ätstörningar.
Många föräldrar har blivit chockade och rasande över det hemskickade BMI-betyget. Trebarnsmamman Christina Bové fick höra att hennes nioåring var gravt överviktig.
”Men de där siffrorna är helt värdelösa, de betyder ingenting”, säger hon till New York Times.
Hon tog med sig ett foto-grafi av sin son i badbyxor för att visa att han inte ens var i riskzonen för att bli överviktig. Då är hon mer orolig för sin åttaåriga dotter som går i samma skola. Hon äter bara morötter och väger sig konstant.
”Hon kan komma ut ur badrummet och säga: Jag väger 30 kilo och ingen av er kan säga det.”
Här i Sverige har vi fått fettnoja och de spinkiga yuppieföräldrarna och hysteriska professorer kräver att det ska börja mätas BMI på fyraåringar. Ibland undrar jag om de här människorna har råkat fettsuga sig i huvudet i stället.
Visst, alla vet vi att övervikt är ett stort problem, inte minst i USA. Men om man inte kan se att ett barn är överviktigt med blotta ögat så är inte det barnet för tjockt! Barnläkare, som Göran Sjönell, slår tvärtom larm om att det snarare är så att många barn är undernärda.
Och det kan aldrig vara en sexårings fel att hon eller han är överviktig. Då är det vi i vuxenvärlden som har brustit. Då är det vi som har serverat skräpmat och dragit in på skolgympan. Då är det vi som har mutat med för många chokladkakor för att få vardagen att fungera. Då är det vi som tvingar våra barn att forslas till och från skolor tills det är för sent för att kunna vara ute och leka.
Precis så var det även på Karlinds skola i Blossburg. Alla visste om det. Men tror ni att de satsade mer på skolgympa och slutade servera pizza till frukost i kafeterian? Nej. Det blev för dyrt. Då var det billigare att mäta barnens BMI och skicka hem skammen med betygen.
{ 0 kommentarer }
Metro skriver om Bloken – den nya boktrenden.
”Vi får nog räkna med att bloggböckerna kommer att vara en integrerad del i utgivningen, framöver”, säger butikschefen Agneta Lind på Akademibokhandeln.
Som vanligt är också En fuskmammas bekännelser med på ett hörn. Fattas bara, det var faktiskt den första bloggboken i Sverige. Även om skribenten tycks tvivla…
{ 4 kommentarer }
Det är intergalaktiska mästerskapen i januari, plånboken är tom, den slutgiltiga miljökatastrofen väntar runt hörnet. Och det är vårt fel, för att vi köpte för mycket julklappar. Så här står vi nu och vill ringa Ola Skinnarmo och fråga: Hur sjutton överlever man januari?
Men han gör nog som de flesta av oss, äter upp sig tjugo kilo, tar på sig överlevnadsdräkt, beväpnar sig i händelse av isbjörn – och låser in sig i en mysig snögrotta.
Min pappa, däremot, han visste hur man gjorde. När han fick besked om att han hade cancer, gick han raka vägen till videobutiken och hyrde en hel kasse full med roliga filmer. Sedan tittade han på dem, varvat med inspelade avsnitt av Skål, Seinfeldt och MASH.
Han var nämligen av den bestämda uppfattningen att man skulle försöka skratta bort mörkret, och inte göra så stor sak av att man var lite deppig ibland.
”Äsch, det är bara att gå fort och se glad ut så är det ingen som märker något.”
Ett annat bra knep är att umgås med valfri treåring. Min lille pojke är i den där härliga åldern när allt är möjligt. Ena dagen är han Karlsson på taket och flyger omkring med en propeller på ryggen, nästa dag är han en pepparkaksgubbe – och dagen därpå en herde som tutar i ett vallhorn och letar efter sina får. Jag fattar inte att han orkar. Skulle jag låtsas att jag var Karlsson på taket skulle jag förmodligen få ryggskott.
Min favorithobby att annars att rensa i röran där hemma. Jag brukar ta fram en stor, svart plastsäck och bara ösa ner kläder och grejer som vi ändå aldrig använder. Sådant där som bara ligger och stirrar på en som ett dåligt samvete: Kläder man inte kommer i längre, bantarböcker och motionsredskap som man råkat köpa på tv-shop och som bara ligger och samlar damm under sängen. Ut med skräpet bara! Kom ihåg, att man måste slänga något av det gamla för att få plats med det nya.
Självklart ska man tänka på att äta varierad kost, såhär under de mörka vintermånaderna. Se därför till att äta både chokladpraliner och grönsaker. Under januari månad så ingår för övrigt chokladbollar i fruktgruppen, speciellt om de är rullade cocosflingor.
Umgås sedan bara med sådana ni tycker om. Om möjligt. Råkar du ha fått en jobbig chef på halsen, eller annan odräglig person, så sy en egen voodoo-docka och tryck in lite nålar på valfria ställen. Jag lovar att det hjälper.
Gör gärna någonting oväntat. Bada vinterbad, börja dansa magdans, åk på en weekendresa till Flen, ring på hos en granne – eller ta kontakt med en gammal släkting du har gått och tänkt på väldigt länge.
Och gör, om möjligt, flera barn! Innan det är för sent.
Min största sorg är att min pappa aldrig hann lära känna sina barnbarn. Min treåring är en kopia av pappa när han var liten. Både till utseende och känsla för humorn i vardagen.
Men de möttes en gång, min son och pappa. När jag var gravid i så tog jag tåget ner till Skåne, och 12:ans buss ut till Hyllie Kyrkogård. Det var januari och sådär kallt, regnigt och blåsigt som det bara kan vara i Malmö. Jag hade skrivit ett brev till pappa och satte det försiktigt bland de stelfrusna rosorna i minneslunden.
”Älskade Farzan-Tarzan”, läste jag mellan tårarna, ”Här står jag med ditt barnbarn i magen. Det är en pojke. Och jag vet att du hade älskat honom…”
För det är så lätt att glömma att det inte finns garantier för någonting. Inte ens en en januarimånad i regnrusk. Så om du ser en treåring med propeller på ryggen, så är det bara att haka på. Jag lovar att januari kommer att flyga fram.
{ 0 kommentarer }
Lyssnar på Föräldrarna i radions P1. Det handlar om föräldrar förr och nu.
Hur var det då, när dagens småbarnsföräldrar själva var små? Det är ganska intressant att lyssna till resonemanget från slutet av 70-talet. Då, när nästan alla pappor heltidsarbetade och mammorna jobbade halvtid. Det ger lite perspektiv.
En undersökning som gjordes om barnfamiljer 1979 visade att:
85 procent av papporna aldrig diskade
93 procent hade aldrig städat
96 procent hade aldrig tvättat sina egna kalsonger
73 procent handlade aldrig
{ 6 kommentarer }
Nya Allas kom i brevlådan i dag. Härligt! Jag börjar bli beroende. Inte bara för att min egen krönika är med – om hur man överlever januari. Läste den igen nu, och den är riktigt känslosam. Älskade pappa, vad jag saknar dig!
{ 1 kommentar }
