Marholmsloppet hade jag aldrig tidigare hört talas om och hade väl aldrig hittat till, heller, om inte min kompis Nettan tipsat mig via Facebook. Jag älskar när mina facebookvänner tipsar om nya och lite annorlunda lopp att springa. Fortsätt gärna med det!
Marholmsloppet ligger som namnet antyder på Marholmen, vackert och fint beläget i Roslagen, strax söder om Norrtälje.
När jag nyfiket läser på om grosshandlarvillan och området så ser jag att en grosshandlare Nils Berg köpte hela ön för 9 000 kronor och byggde flera privata sommarhus på ön. I samband med den stora strejken mellan arbetare och arbetsgivare 1090 fick Nils och frun Hanna Berg upp globen för arbetarfamiljernas svåra situation och donerade fastigheter till LO för att hjälpa utsatta kvinnor ur arbetarklassen. Engagemanget fortsatte genom vänskapen med Natanael Beskow som startade folkhögskola för kvinnor ur arbetarklassen.
Natanaels fru Elsa Beskow, en av våra mest kända barnboksförfattare, har bidragit med färgsättning och vackra målningar i och på skolhusen.
Vackert så. Och jag som råkade fylla femtio just denna dag tyckte att det var ett alldeles makalöst vackert ställe att fira detta på. Alla barn i bilen och picknickkorgen full – här var det dags att springa och leka och bada. Vi spelade badminton på tennisbanan, hängde i linbanor, klättrade i ställningar och sköt prick med min nya födelsedagsarmborst (!). Dock med sugproppar, så det uppstod aldrig blodvite.
Barnen sprang först. Lykke sprang 500 meter, Movitz en hel kilometer och jag sprang fem. Det ska sägas med en gång, att det var inga slashasar som sprang loppet. De flesta, både barn och vuxna, var supersprinters och flög iväg i ett himla tempo. Men vi var en tapper skara som flåsade oss igenom värmen på säkert årets varmaste dag. Runt hela ön, vid badviken och glasskiosken och trampbåtarna och kanoterna. Över ett par vackra broar, längs med vattnet. In på stigar i skogen och uppför trailbackar och nerför backar och upp och ner igen. Den utlovade vätskekontrollen var det lite si och så med. Den var väl gömd, mellan benen på en funktionär, som när det var en kilometer kvar väste något till en ännu tröttare löpare bakom mig: ”pssst, behöver du vatten?”
Det behövde hon. Och egentligen vi andra också. Men det var bara en kilometer kvar och ett par broar till. Och snart var jag i mål och hela familjen jublade. Och där fanns det tjusiga karaffer med vatten som det stod Marholmen på. Fint ska’re’va. Jag tror jag drack upp två karaffer vatten på ett bräde.
Sedan var jag i god form igen.
Jag tror att det kan ha varit ett par hundra som sprang. Inklusive barnen. När siste kvinna hade sprungit i mål var det prisutdelning. Först när ettan, tvåan och trean hade fått sina pokaler fick de andra barnen sina medaljer, vilket kändes lite elitisktiskt. Det vanliga är ju att barnen får medalj när de kommer i mål.
Vi som var vuxna fick inga medaljer alls. Men å andra sidan hade de utlovat att man kunde vinna på sitt startnummer. Och döm om min förvåning när jag plötsligt hörde ”246 Hillevi Wahl” ropas upp.
”Hurra!” tjoade jag och fick en fin Marholmen-spa-kimono.
”Och jag som fyller femtio och allt”.
”Grattis!”, sa speakern och fick alla att stämma upp i en ja-må-hon-leva och fyrfaldigt hurra. Himla fint och vackert.
Barnen var glada, jag var glad och när vi kom ner till stranden och badade järnet så fick Gunnar och Elliot hyra trampbåt och var glada som bara den.
En himla bra födelsedag. Jag borde alltid fira min födelsedag med att springa lopp! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!
