Jag är så stolt över min vän, Linda Västrik, som håller på att göra en dokumentärfilm om Yaka/Mbendjelefolket i regnskogen i Kongo.
Hon är en sådan superkvinna så man tror inte att det är sant. Inget verkar hon rädd för, inte ens att leva i oroliga Kongos djungel under ett år. Själv orkar jag inte ens sova i tält i Roslagen längre.
Jag är för gammal för sådant.
Men Linda har alltid en mission. Ett starkt budskap. Det är hennes drifkraft. Den här gången handlar det om ursprungsbefolkningar, deras sätt att leva, vårt sätt att leva och vad som händer när skogsbolaget skövlar deras skog:
”Folket i byn skiljer sig väldigt mycket från oss västerlänningar. Förutom att sexuallitet spelar en mycket stor roll i deras liv är de mycket jämställda. Barn, gamla, män och kvinnor dominerar i olika perioder och ingen grupp står över en annan. De två värsta brotten man kan begå är att ljuga och att inte dela med sig. Även otrohet är ett mycket svårt brott och Linda har upplevt att en otrogen man misshandlas av byns kvinnor innan han körs bort för alltid.
Linda Västrik har accepterats av byinvånarna, även om de kallar henne för ”flodgris”, en benämning hon fått för att hon (i deras ögon) är blek, fet, ful och fullständigt okunnig om det mesta. Dessutom kan hon inte dansa.
Men det finns en sida till som Linda Västrik vill skildra i sin film. Inom kort kommer skogsbolag att påbörja skövlingen av skogen där Yaka/Mbendjele bor. Hela livet som de känner det kommer att förändras för alltid.”
Haha. Den lilla flodgrisen är minsann inte okunnig om någonting. Hennes tidigare film ”Pappa & jag” är bland det starkaste jag sett.
1 kommentar
Gillar det där med att otrohet är ett svårt brott, otrohet är ngt så fruktansvärt lågt, att missbruka en annas människans kärlek och tillit, så fruktansvärt.