Jönköping var kanske det blåsigaste stället vi har varit på hittills med Vårruset. Det regnade vågrätt och var halv storm. Vi hängde i stängerna i taket på Vardagspuls och Springtimes tält för att det inte skulle blåsa ut över Rocksjön.
”Men det är klart”, sa min kompanjon Joel. ”Bättre reklam än så kan vi inte få. Det skulle dominera nyhetsflödet totalt om vi plötsligt segelflög över Jönköpings sjöar, hängandes i det här tältet.”
Det var helt sant. Kanske var det stormen som gav mig lite extra luft under vingarna även i löpspåret. Eller också var det mest Blossom. När jag snackade med Blossom på scenen innan loppet, så var jag tvungen att erkänna att jag nog har fegat lite på de tidigare loppen. Jag har inte riktigt tagit i.
”Då får du kanske göra det nu då, för nu kan du vila upp dig i helgen”, föreslog Blossom.
Jag lät tanken landa i själ och kropp. Värsta stormen blåste bort strax före start och till och med regnbågen svävade över oss som ett tecken.
Men ni vet hur det är, man vet inte vilken kropp man har fått med sig ut i loppspåret, förrän man börjar springa.
Jag höll mig dock långt framme i min startgrupp och fem, fyra, tre, två, ett, pang! Startskottet gick och vi kutade som bara den. Ja, det var en bra kropp jag hade fått med mig, helt klart. Det gick snabbt som ögat, nästan så jag fick nypa mig i armen och jag tänkte att jag kör i det här tempot så länge det går. Tar det slut mitt i så må det vara hänt, då har jag i alla fall vågat satsa.
Jag hade lite känning av astman i det fuktiga vädret, men ingenting som störde nämnvärt. Och plötsligt hade vi klarat av mer än hälften av sträckan och kom in i ett naturskönt område vid Rocksjöån där bävern har byggt bo. Det fanns till och med varningsskyltar med bävrar. Kul! Jag fick syn på en hel del ovanliga fågelarter som häckade i vassen också. Sista kilometern var genom en park som är starkt förknippat med sagomålaren John Bauer. Och plötsligt – tjoho – var vi bara några hundra meter från mål. Då är det ju spurtdags! Jag älskar att spurta i mål, det är en sådan härlig känsla. Och när jag korsade mållinjen och tittade på klockan hade jag sprungit på 28 minuter! Herregud, det är ju två minuter under mitt eget personliga rekord. Inte klokt. Jag kanske borde springa varje dag.
Tack Jönköping! Och tack Vårruset för den här veckan. Nu vilar vi ett par dagar och sedan är det dags för Göteborg och Vänersborg nästa vecka. Spännande!
