Jag älskar de lokala lite mindre loppen. Det blir en sådan skön och familjär känsla. Som Två sjöar runt i Sundbyberg.
Loppet går alltid andra söndagen i mars och det var det 51:a Två sjöar runt-loppet! Fatta vilken tradition. Och allt går runt på ren entusiasm från idrottsklubben.
Jag träffade en äldre kvinna som sa att hon sprang för 26:e gången.
”Jag började springa när jag hade fått barn. Jag fick fyra, så det tog ett tag. Men sedan var jag fast. Nu har jag hela hejarklacken på plats med barn och barnbarn. Man måste ju vara ett föredöme för barnbarnen!”
Otroligt skön inställning.
En annan skön löpare är Jessica Silfverskans. Hon sprang för första gången och drog till med tre varv på en gång. 16,7 kilometer.
”Det var en så underbart solig dag och härlig bansträckning att jag nästan ville springa ett varv till, utan chip, bara för att varva ner.”
Nu skulle hon hem och visa barnen medaljen.
”Den äldsta är fyra nu och hon tror att jag vinner varenda lopp, haha!”
Jag kan bara hålla med Jessica Silfverskans. Det var sol och värme och vårblommor överallt. Tussilago och krokusar och glada människor. Vi sprang förbi små hundar och stora hundar. Joggande gubbar och promenerande män och fikande killar och tjejer. Springande damer, flanerande tanter med hatt och rökande hardcoregums på bänk. Och många barn som provade sin cykel för första gången i år eller matade änder och svanar.
Jag hade alldeles för mycket kläder på mig och kände mig stel i benen. Jag har helt enkelt för få kilometer i vaderna. Det kommer att bli lättare med varje lopp framöver. Uppförsbackarna är några sega rackare, men de gick bättre med min nya springteknik.
Den största hjälten var nog ändå Karin Svärd från Biggest Loser 2015 som sprang sitt livs första lopp. I september, när Biggest Loser startade, hade hon inte ens sprungit 100 meter. Och eftersom jag är en stor fan av programmet och alla kämpande deltagare så blev jag extra glad över att se henne där.
Självklart väntade jag kvar för att se henne kuta in i mål. Jag började nästan lipa så glad blev jag när jag såg henne. Jag minns hur det var när jag själv sprang mitt första lopp för fem år sedan, den lyckan är nästan omöjlig att beskriva. Att jag klarade det! Att jag fick mitt livs första medalj! Och jag såg på Karin att hon kände ungefär likadant. Det såg ut som om hon tog ett OS-guld!
Tyvärr får vi inte avslöja hur Karin ser ut, förrän Biggest Loser-finalen har sänts. Men här är en bild på hennes livs första nummerlapp.
Och medaljen satt som en smäck. Även för mig. Jag vinner ju också alla lopp.
