#50-lopp nr 13: Tjurruset

Tjurruset måste vara ett av världens roligaste lopp. Det var mitt tredje Tjurrus – och jag måste säga att det var ännu roligare än de tidigare två. I helgen kördes Tjurruset i Almnäs utanför Södertälje. Tanken är att det ska vara okänd mark för de flesta, och Almnäs är ett gammalt militärområde. På pendeltåget mot Södertälje hamn träffade jag ett par kvinnor från Skellefteå som åkt ner enkom för att köra Tjurruset. Jag älskar det där, när folk reser över hela Sverige för att köra ett speciellt lopp. Och Tjurruset är verkligen speciellt.
Från Södertälje hamn gick det matarbussar till Almnäs, och redan där träffade jag den första NMT-kompisen, Anna. Hon hade med sig en kompis, och jag hörde hur de försökte förbereda sig för den en mil långa banan. ”Tuffare och blötare än någonsin”, hade de varnat för. Och man såg och hörde hur hjärtat började slå allt hårdare för varje kilometer vi kom närmare området.
Men jag var bara glad. Och förväntansfull. Det var som att vänta på tomten på julafton.

I Almnäs hade mina kompisar från Nordic Military Training redan slagit upp militärtältet och satt igång grillen. Det är en sådan lyx att ha uppbackning på det här sättet. Massor av pepp, vatten och godis fanns det – och allt eftersom började det droppa in ett trettiotal NMT:are.
Hanna, en annan kompis kom förbi. Hon var också glad och förväntansfull.

Eftersom min sons kompis Noel skulle springa Kalvruset, tre kilometer, innan damerna startade – så kutade jag ner till den avslutande hinderbanan för att försöka få en skymt av honom. Jag visste att han var snabb, så det skulle inte dröja länge innan han kom.
Jag stod vid sista hindret och beundrade de fantastiska och oerhört leriga ungarna som med totalt fokus klättrade över och kutade vidare.

Och minsann – där kom han. Noel.
”Heja Noel! Heja Noel! Heja Noel!”, skrek jag så jag nästan tappade rösten, för vilken kille han är. Tre kilometer på 21:35! Vilken prestation!

Lite insidertips fick jag också av Noel.
”Bara så du vet, så efter vassen kommer det ett djupt hål med lera som räckte mig till halsen!”

Det bådade gott. Snart var det min tur att starta. Jag drog i mig ett par godbitar, gjorde high five med NMT-gänget och kutade bort mot starten. Eftersom jag har varit med förr, visste jag att det är bra att stå längst fram i startfållan, annars blir det rätt snabbt kö av de som är ovana vid att springa i terräng. Och vem hittar jag längst fram om inte en annan grön NMT-väst. Vi log i samförstånd och gjorde tummen upp. Snart började det roliga. Och där – pang! – gick starten.
Första delen var extremt knögglig ängslöpning. Fotvrickarterräng, för att tala klarspråk. Redan där hörde man många aj och oj och herregud. Men det var bara att ha totalt fokus på var man satte fötterna och ”kötta på”, som Ulrica hade sagt i NMT-tältet. Många gånger under loppet skulle jag tänka på hennes ord. ”Det är bara att kötta på”.
Andra kilometern blev mer skogsterräng, knivigt trailspår, ett blött dike och en rejäl stigning. Jag tog det lugnt. De första två-tre kilometrarna anser jag alltid vara uppvärmning. Men den här gången fick jag bara värma upp i två kilometer, för tredje kilometern överraskade med passage genom iskallt vatten i axelhöjd. Ding! Det iskalla vattnet fick huvudet att piggna till ordentligt och direkt efteråt var det gungflyterräng, ett rejält träsk och oanad terräng.
Jag var lycklig. Det här var livet.

Nu var vi alla blöta och leriga med två liter vatten i varje sko. Jag hade valt mina icebugs för att hålla mig stabil i den leriga terrängen. Höger knä hade protesterat lite ett tag och min naprapat sa att korsbandet hade töjts ut. Hon hade ordinerat sådant där värmande stödband för knät. Men när jag testade det före loppet fick jag klaustrofobi. Det räckte väl med att man var tvungen att ha långärmat och långa ben på brallorna! Det var en chansning att köra utan stödförband – inte förrän jag gick i mål skulle jag veta om knät höll hela vägen.

Min NMT-kompis från startfållan låg hela tiden strax framför mig. Vi höll samma tempo! Vad roligt. Då kunde vi följas åt. Och dra varandra ibland. Jag hade faktiskt ingen aning om vem hon var eller vad hon hette. Men bara det att hon hade en grön NMT-väst var en kvalitetsstämpel. NMT-väst är detsamma som en Bra Människa. Någon att hålla i handen när det gäller.

Vi bjöds på några branta uppförsbackar till. Nu var det tungt. Vi valde att gå lite uppför, för att spara krafter.
”Heja heja! Nu har ni kommit halvvägs!”
Underbart. De där härliga utropen om hur långt vi hade kommit var verkligen guld värda. Och vi fick förvånansvärt mycket traillöpning. Underbart. Skogen var fin och vacker, mycket varierad, men vi hade inte så mycket tid att titta upp och se oss omkring, det var fullt fokus på terrängen framför oss. Det gällde att parera alla stenar, diken, trädrötter, grenar, granar, och allmänna hinder. Inte ramla, inte ramla.

”Iiiiiiiiih!” hörde vi på långt håll. Vi visste vad det betydde. Något mycket blött och kallt. Vi log och någon skrattade. Det här var det bästa av allt. Och jajamän. Hundra meter träsk. Illaluktande träsk upp till låren, om man inte hittade rätt kurs, då kunde man slippa undan med träsk till knäna. Jag hittade rätt bana. Jag for fram som ett jehu, passerade säkert trettio-fyrtio människor bara där. En del trampade av varandra skorna. Så är det alltid. Amatörer!

Mer motionslöpning, nu med en liter träsk i varje sko, man halkar runt rätt mycket i det, springer omkring som om man var full, försöker hålla balansen. Men man är glad. Man är så himla glad.

”Heja Hillevi! Du ser glad ut!”
Det var Roger, en gammal BAMM-kompis. Han gjorde high five och beordrade mig att öka, för nu var det bara två-tre kilometer kvar.
Jag försökte öka, det gick inte. Benen var tunga som bly. ”Det är bara att kötta på” tänkte jag. Om och om igen. ”Det är bara att kötta på”. Min NMT-kompis hade kommit ikapp mig igen. Jag blev skitglad när hon skuttade förbi. Precis vad jag behövde, en kompis med pigga ben. Jag hängde på, nu gick det nerför och nerför och….
”Iiiiiiiiih!”

Dikeslöpning. Det var ett par hundra meter i djup sörja. Och lera. Många tvekade, men inte vi NMT:are, vi kastade oss ner, konstaterade rätt snabbt att vi inte ens bottnade, det var bara att simma och se glad ut. Och exakt där stod Pelle T Nilsson med sin kamera. Jag kommer för alltid att älska honom för det. Vilka underbara bilder!

Jag hade tappat räkningen på vilket vattenhinder och lergrop vi var i. Och det var lika bra, för det kom ett par till.
”Bara två kilometer kvar”, ropade NMT-pappan Jens, som stod och hejade. Men det var ingenting bara med det. För nu gick vi in på Kalvrusets bana som verkligen innehöll allt.
Vi skulle igenom vassen. Sjöbotten, vass och lera. Det var lätt att ramla, det var svårt att hålla kursen och det var långt. Sedan kom det som Noel hade varnat för. Ännu ett lerdike som gick oss upp till halsen. Det var bara att kötta på. Vi hann knappt upp från det, förrän det var dags för nästa lerutmaning, hundra meter blålera. Alltså det var en helt otrolig lera, som sådan man drejar i. Halt är bara förnamnet, att vi ens kunde hålla oss på benen långa sträckor är bara tack vare totalt fokus och kompensatoriska muskler i hela kroppen. Och som om inte det var nog så skulle vi sedan springa i typ plogade fåror i våra leriga, hala skor. Återigen var det som att se ett gäng fyllon ragla omkring. Och tog sig över hinder. Och raglade. Och tog sig över hinder.
Äntligen kom det fast mark. Jag försökte öka, men det var så mycket mjölksyra att det sprutade ur öronen. Och jag visste ju vad som väntade. Hinderbanan på slutet. Hur många hinder det var visste jag inte ens. Jag hade frågat Noel. Han sa bara ”jättemånga”. Jag köttade på. Det gick inte fort men det gick. Och där kom första hindret. Betonghinder. Det var bara att hoppa upp, häva sig över och landa bra. Tio meter till, nästa hinder, återigen betonghinder, hoppa upp, glida över, landa rätt… och sådär höll det på. Fem hinder, sex, sju? Jag har ingen aning, jag bara gjorde och plötsligt hade jag fritt fram till mål och kunde tamejsjutton öka! Det fanns krafter kvar. I målet stod min NMT-kompis. Vi gjorde high five.
”Fanken vad skönt att vi kunde springa tillsammans. Det kändes så tryggt. Vad heter du förresten?”
”Agneta!”
”Hej, angenämt. Hillevi!”
Vi skrattade och hittade fler NMT-kompisar, fick våra medaljer och goodiebags och varmt kaffe med en fralla. Livet var underbart, livet var faktiskt helt out of this world, mindblowing underbart. Vilken häftig bana! Vilken folkfest! Vilket härligt lerbad. Vilken träningsglädje! Vilken loppglädje! Vilken härlig kamratskap!

Jag klappade lite extra på mitt knä: Du höll, kompis, den här gången också. Bra jobbat!