Hurra! Äntligen fick jag boken som jag varit så nyfiken på. Bromsgatan. Ann-Helén Laestadius berättelse om människorna i en stad som flyttas. Kiruna.
Jag hade hoppats att den skulle vara bra. Men jag hade ingen aning om att den skulle vara så gripande. Jag har ju inga rötter i Kiruna och egentligen inga starka kopplingar, mer än att vi har varit uppe i Björkliden och sprungit BAMM några gånger. En gång tog busschauffören som körde oss in till Kiruna en extra tur runt staden och visade det som jag bara hört talas om – staden som skulle flyttas. För att marken håller på att rämna under den.
Fascinerande. Flytta en hel stad. Och hur påverkar det människorna som bor i den? Så tänkte jag.
Nu vet jag.
För Ann-Helén Laestadius har gjort ett tidsdokument som sträcker sig från 50-talet till nutid. Med ömsinta personporträtt, mycket humor, varsamt vackra bilder och intressant historik kring en helt unik stad.
Jag kunde inte sluta läsa. Jag skrattade högt och läste valda delar för min man. Älskade formuleringarna, replikerna. Och när jag till slut slog igen boken torkade jag bort tårarna från ögonen. Det kändes nästan som om jag hade varit där, som om jag också hade lekt på gårdarna vid Bromsgatan. Som om jag hade hängt i linbanan, gungat, lärt mig cykla och kollat in hos kompisar och sett om det lyste i köksfönstret om kvällarna – för då visste man att det fortfarande gick bra att ringa.
Närvaro. Ett vackert ord.
Bromsgatan är ett stycke stilistiskt mästerverk. Bättre än så här blir det inte.
