BAMM 2012 – vilket äventyr!

IMG 4247

Jag måste få skriva av mig lite innan jag glömmer allting. Men vilken resa vi har gjort, hela NMT-gänget och faktiskt alla som kom till start i BAMM 2012.
Jag mötte min härliga BAMM-kompis Charlotte på Arlanda där hon redan var så nervös så hon sprang på toa.
”Jag insåg nog inte förrän i morse vad det var vi hade gett oss in på!”, sa hon och darrade lite på rösten.
”Det kommer att gå skitbra”, sa jag.
För jag var fullkomligt övertygad om det. Speciellt som vi lyckades checka in via automaterna och få rätt antal bagagetaggar. Det visade väl hur skärpta vi var.
Maria och Ulrica var också där. Och en efter en kom vårt kära NMT-gäng kånkades på tält och liggunderlag. Såg man ett liggunderlag kunde man nämligen vara rätt säker på att det var någon som var på väg mot Björkliden.
På planet tog vi en sista koll på fjolårets kartor. Vi hade förstått att det där med att Göra Rätt Vägval var ganska avgörande. Exakt hur det skulle se ut i fjällen hade vi dock ingen aning om. Jag har själv aldrig varit i fjällen.
”Finns det skog där?”, frågade jag.
Det trodde de andra att det kunde finnas. Och då blev jag lite nervös igen, för jag och Charlotte hade totalt bommat kontroll nummer 19 när vi var ute i Ekeröskogarna senast.

IMG 4257

Men nu fanns det ingen återvändo. Vi landade i ett soldränkt Kiruna och vägen med buss mot Björkliden var spektakulärt vacker. Visserligen hade vi fått en busschaffis, Micke, som verkade vara totalt dödsföraktande och närmast gjorde en sport av att köra upp hjärtat i halsgropen på alla stackars turistbilar genom något slags norrbottniskt chickenrace där den som vek av först var en fegis. Han kluckade lika gott varje gång jag pep till.
”Men herregud, hjälp!”
För jag hade naturligtvis sett till att vi satt längst fram så jag inte skulle bli åksjuk. Men det var knappt våra nerver höll.
”Jag blundar så kanske jag slipper se mer”, sa Charlotte och somnade.

När hon tittade upp igen var vi i Björkliden.
Micke tvärbromsade på en liten vändplätt, 800 meter från hotellet. Där fick vi glatt gå av och kånka tält och hela konkarongen uppför hela den långa grusvägen. Vi var såklart genomsvettiga när vi kom upp.
”Jaja, det är väl bra övning inför i morgon”, försökte jag.
”Jag hade inte tänkt att ta ut mig i backen på väg till hotellet! Jag har inte ens träningskläder på mig”, muttrade Charlotte.
Men när vi kom in på rummet och fick se utsikten var allt förlåtet.

IMG 4263

”Det där är Lapplandsporten”, sa Charlotte och pekade.
Vackert, vackert.
Vi låg på sängarna och tittade upp mot bergen. Dit skulle vi i morgon. Väldigt mycket uppåt. Men det var i morgon. I kväll var det bara Pastafrossa, mingel och en skön natts sömn som väntade.
Livet var rätt okej.

IMG 4274

IMG 4266

Nästa morgon vaknade vi 06.00 och skuttade ur sängarna. Kartorna skulle vi få 06.30 och det fanns ingen tid att förlora. Jag var proppmätt fortfarande efter gårdagens pastafrossa – men det kunde inte hjälpas, jag måste trycka ner lite grötfrukost och några ägg också, jag visste att det skulle behövas.

IMG 4286

25

Nu var alla nervösa. Eller fokuserade eller koncentrerade, vad man nu vill kalla det. Totalt fokus på kartorna, så fort de släpptes sköt vi gröten åt sidan och började försöka tyda höjdkurvor, branter och vattendrag. Vi hade varnats om och om igen för att forsarna var farliga. Och snön var farlig, för det var så mycket vatten som forsade under. Och glaciärerna – de fick vi under inga omständigheter gå över.
Ja, ni hör själva. Det här var inte orientering som i skogarna i Ursvik eller på Ekerö. Det här var på liv och död.

386798 10151034063538940 900746568 n

Men det var strålande sol och alla gick ner mot starten. Vi som körde 30-km-orienteringen slapp bära på tält och sovsäckar. De skulle få flyga helikopter i plastsäckar till nattlägret. Det fick inte vi.

530990 10151034067003940 1566627450 n

30

38

Tio sekunder kvar till start. Nu höjdes startflaggan. Nio, åtta, sju, sex, fem, fyra, tre, två, ett, noll. Flaggan höjdes. Inte ett ljud hördes, det var en tyst start. Men sexhundra människor började springa uppför slalombacken. Och det var en lång backe. Det var uppför och uppför och uppför i femtioåtta minuter. Redan där var utsikten magisk. Sedan såg vi alla de färgglada orienterarlagen springa som myror utmed kompassriktiningen mot första kontrollen. Vi sprang förbi en renhägn med ett renkranie fastsurrat i ett stängsel. Den hade väl fastnat och inte kommit loss. Ett tag funderade jag på att ta ett annat kranie med hem till barnen, men nej, då skulle jag tvingas bära det i två dagar. De vackra stenarna var det samma sak med. Allt hade man velat ta med sig hem och visa – men allt vägde. Och nu handlade det snarare om att äta upp det vi hade i packningen för att bli av med så mycket av de sex kilona som möjligt.

0

391554 10151034068223940 1510479827 n

110

Första kontrollen var ganska lätt att hitta. Om man tog rätt väg. Det gjorde vi. Men när vi hade stämplat in, fyllt på vatten och käkat en välförtjänt snickersbar, så kom det 5-milare från olika håll med andan i halsen. De trodde de hade tagit en bra väg. Men det hade de inte.
Dock jublade vi åt en kille i mix-femmilaren som äntligen hade hittat sin partner. Han hade tappat bort henne redan i skidbacken.
”Jag trodde hon var alldeles bakom mig!”, sa han. Det var hon alltså inte.
Rätt jobbig start, kan tyckas. Men de hittad varandra och verkade fortfarande gilla varandra ändå. Värre var det för det par som grälade om farten i uppförsbacken.
”Men kom igen nu!”
”Jag springer så fort jag kan.”
”Det där kan väl inte att springa. Kom igen!”
Hade frun orkat mörda honom då så hade hon nog gjort det. Men hon ville nog mest komma upp över huvud taget.

380419 404491542933414 143479716 n

Kontroll 2 hittade vi också ganska lätt. Även om Charlotte ville dra lite för mycket åt höger. Eftersom vi hade fri sikt och strålande väder – och det var så vackert så vacker så vackert! – så hade jag full koll på att vi skulle runda bergstoppen och fortsätta framåt.
Och där var den. Den lilla vitorangea godingen. Att man kan bli så glad över att se de där små lampskärmarna! Men det blir man. Som värsta skattjakten. Det är barnsligt roligt.

574526 10151034068073940 1122485004 n

Kontroll 3 var också rätt självklar. Mycket branter och rakt ner och rakt upp. Jag var helt kär i mina egna knän och fötter som inte bara höll utan verkade tycka att det var skitkul att fara fram i fjällen.
”Du är ju värsta bergsgeten!”, stånkade Charlotte.
Och det kändes faktiskt så. Hillevi Bergsgeten Wahl. Jag hade kunnat fortsätta till månen och ner igen.
När vi hade stämplat in på bergstoppen så var det en skön nerförsbacke och jag kunde inte låta bli.
”The hills are aliveeeee! With the sound of musiiiik!”
Jag sprang nerför slänten och sjöng för full hals.
Charlotte och en mamma och dotter som hängt med upp skrattade så de höll på att tappa kompassen.

Men sen kom branterna. Och hur fanken skulle vi ta oss ner? Det blev ett evigt zickzackande och hasande på rumpan och inte-titta-ner-inte-titta-ner och plaskande i små vertkala bäckar, bara för att inse att nehej, vi får åka på rumpan och hoppa ner som gaseller i den här skogen. (För ja, det fanns skog.) Och när vi pratar skog så snackar vi djungel. Djungelträsk. Vilket inte skrämmer en NMT:are. Men det var ju själva fanken vad snårigt det var och snubbelväxter och träsk och stenar och grenar som piskade i ansiktet och…
”Men tar den här jävla skogen aldrig slut?”
Det gjorde den inte.
Eller jo.
Efter ett ganska bra tag och femtioelva svordomar kom vi rakt ut på – tadah! sommarleden. Vilket betyder stig. En markerad stig. I dessa sammanhang är det ungefär som en motorväg. Så det var bara att småspringa mot nattlägret. Och klafsa över vattendrag efter vattendrag och vara helt lycklig över att vara ”hemma”.

62

12

547278 10151034072748940 154411876 n

524420 10151034072258940 65912177 n

Bara nattlägret var något alldeles magiskt och speciellt. För det låg så underskönt vackert vid en sjö. Med bergen runtomkring. Och hela tiden pågick en febril aktivitet med att få upp tält och göra sig hemmastadd.
Detta var vår plats på jorden. Och alla som var där hade gjort en prestation för att komma dit. Vare sig de valt tre mil, fem mil eller sju. Och jag som inte ens har satt upp ett tält i hela mitt liv svingade nu tältpinnar och liggunderlägg som om jag var värsta naturmuppen. Charlotte, som faktiskt är en naturmupp på riktigt, tog kontroll över spritköket och kokade upp varmt vatten så vi kunde laga till några kulinariska måltider med frystorkat ris med nötter. För detta kommer jag alltid att älska henne.
Vi slog oss ner vid NMT-gänget med Pamléla och Åsa i täten. De hade anlänt först. Sedan tryckte vi in ett NMT-tält i taget i den lilla dal de hade paxat. Vi var torra och lyckliga och mätta. Och det fanns till och med toatält. (Och en latrinman som gick ner och petade ner skiten i rätt rör, haha. Men han var lika glad ändå. Skitglad, skulle man lätt kunna säga.)

196676 10151034072983940 472251515 n

405391 10151034072108940 515034062 n

375926 4198559875989 1368788825 n

224635 4198560115995 1798062331 n

558391 4198561036018 1975551393 n

Efter maten tog vi ett dopp i sjön. Vi behöll underkläderna på, men de flesta var inte alls lika blyga. Speciellt killarna verkade hellre vilja visa upp allt de hade. Och tja, det var väl okej – men vid skylten för dricksvattnet? Allvarligt, killar!

383840 10151034071903940 1781120043 n

Vi satte oss på utkiksberget och kollade när lagen kom in. Vi tjoade och hejade, allra mest för NMT:arna såklart. Länge, länge väntade vi på Micke och Camilla. Man hade tio timmar på sig att klara sig till nattlägret. Det betydde klockan sju. Men klockan blev både åtta och nio och tio. Sedan kom de! Äntligen! Vilken lycka. Och glada såg de ut. Härligt! Då kunde vi somna lugnt.

488370 4198558755961 1368921642 n

Nästa morgon var det lite morgongympa och skönhetsvård innan det var dags att fälla ihop tältet igen och göra sig reda för dag två. Solen lyste nu med sin frånvaro. Och lite oroade vi oss för den där dimman som verkade rulla ner över bergen.

431403 4198560756011 1833033359 n

527929 4198558235948 1348331726 n

Starten var från början rakt upp igen. Uppåt och uppåt och uppåt för en brant. Men inte i femtioåtta minuter. Första kontrollen låg lite gömd bakom berget och vi tog den långa vägen runt. Vi hängde på ett rätt skönt gäng från i går med mamman och dottern och två orienterare. Det kändes tryggt, speciellt när vi skulle passera stora snöområden. Men vi var i alla fall lite ute och reste upptäckte vi, när alla hade stämplat på kontrollen vid sjön.
För det var fel nummer.
Vänta nu…

420043 10151034067453940 1418486452 n
När vi kom runt hörnet insåg vi att det var kontroll nummer två från dagen innan. Attans. Tänk om vi blev diskade. Men vi körde på ändå. Våran kontroll låg ett stycke längre fram vid en stor sjö och tja, blev vi diskade så fick vi bli det. För oss var det viktigast att hitta alla kontroller och ta oss i mål.

284850 10151034073803940 704949408 n

Nu började dock orienterarna bli nervösa för dimman som kom farande efter oss och kutade iväg innan vi hade fått på oss jackor och mössa – för det var kallt som sjutton däruppe.
”Äsch, låt dem springa iväg”, sa Charlotte och jag höll med. Vi hade inte bråttom.
Men det skulle vi kanske ha haft. För bara några hundra meter framåt i kompassriktningen hade dimman blivit toktjock.
Kompassriktningen sa att vi skulle springa rakt fram, men forsen framför oss var nästan läskigt djup, kraftig och bred. Den gick inte att komma över där och vad som väntade framför oss i dimman hade vi ingen riktig aning om.
Men vi passerade en vinterled, bra bra, och forsen på ett lättare ställe och sedan…
Sedan skulle vi åt höger men där var ett stort snötäcke med vatten under.
”Aldrig i livet att jag går över där”, sa Charlotte. ”Det är för mycket vatten under, det kan rasa.”
Hon hade alldeles säkert rätt i det, naturmupp som hon är. Så vi försökte gå runt snön. Det var bara det att det liksom blev större och större och vi klättrade upp på bergstopp efter bergstopp och passerade två sommarleder, vilket var helt enligt kartan, men vi såg inte ett smack. Den där dimman var fruktansvärt obehaglig. Tjock som gröt. Man såg bara tio meter framför sig, om ens det. Det gick inte att orientera sig. Och det fanns inte en människa i närheten. Det var läskigt. Och det var så jag insåg hur min krishantering funkar:
”Jag går och kissar!”

Vi hade väldigt roligt åt det efteråt, när vi var tillbaka på hotellrummet. Men precis så var det faktiskt. Om jag bara fick kissa så kunde jag tänka klart sedan.
”Vi måste tillbaka till sista sommarleden!”, sa jag. ”För då kan vi i alla fall ta oss tillbaka till Björkliden.
Vi hade vimsat omkring alldeles för länge på de där dimhöljda bergstopparna, säkert minst en timme, kanske två. Och om vi höll oss till leden kanske vi kunde begripa lite mer exakt var vi var.
Och tack gode gud, bara efter någon kilometer såg vi första människan. Jubel i busken! En människa! Människan visade sig vara sex! Och trevliga till tusen dessutom. Det tog inte lång tid innan jag fick reda på att en av killarna kände MarathonMia.
”Oh ja! Jag har ju hennes kokostym hemma!”
Någon som delar kokostym med MarathonMia måste vara en bra människa, så mycket är klart.
”Nu håller vi oss till dem här!”, sa jag.
”Oh ja, jag vill inte bli ensam på fjället igen”, nickade Charlotte.
Vi funkade bra ihop. Vi funkade fantastiskt ihop. Vilket inte alls hade varit en självklarhet. Hon hoppade på tåget när min ursprungliga BAMM-kompanjon hoppade av.
Maria och Ulrica som också skulle springa BAMM tipsade mig om att Charlotte nog var sugen att hänga med.
”Vill du?” sa jag.
”Jaaaa!”, sa hon.
Och sedan dess har allt bara klickat. Så värst mycket träning har det inte hunnit bli, vi har båda barn och annat som kräver uppmärksamhet i livet. Men när vi har fått fram kompasserna och dragit iväg så har det varit förvånansvärt smidigt, för att inte säga barnsligt kul. Precis som det ska vara.
Och tillsammans med the fabolous six som dök upp ur dimman så tog vi både kontroll två, tre och fyra och sedan kutade vi för allt vad tygen höll in mot mål och folkets jubel.
Fjorton timmar tog det. Sex timmar första dagen och åtta timmar andra. Men vi gjorde det! Vi tog oss runt och vi fixade alla kontroller.
”Vi tog en extra också”, sa jag när vi stämplade in i mål.
”Inga problem, ni får ta så många ni vill, bara ni tar de rätta i rätt ordning”, log funktionären.

183635 10151034074173940 1112274475 n

Sedan blev det målfoto och kontroll av packningen – det var så mycket som var obligatorisk utrustning och hade man inte allt med sig, från vattenfast penna till liggunderlag och sprit till stormköket – så fick man 30 tilläggsminuter för varje sak. Och såhär i efterhand så fattar man ju. Tänk om vi hade blivit fast på fjället i dimman. Då hade vi behövt allting.
Vi hade allt. Och fick bananer och godis och världens godaste BAMM-burgare som pris.
Plus ett diplom.
Och sedan grät vi en skvätt. Bara för att vi var så jädrans stolta och lyckliga.
Ett av Sveriges tuffaste lopp. Och vi hade fixat det.
Nu väntar vi bara på att de öppnar anmälningarna till BAMM 2013. För vi vill upp igen! Upp upp upp, eller hur, Charlotte!

IMG 4299

581247 405456956170206 745123172 n

(Varmt tack till Malin Gustafsson, Maria Carelius, Paméla Stenström, BAMM, med flera för vackra bilder! Till nästa år ska vi också fixa en kamera utan gps.)

6 kommentarerSkriv en kommentar

  1. Grattis till en fantastisk prestation!
    Vi ses igen 2013

    Martin Morell
    Banläggarn

    • Jajjemän! Grym bana, förresten! Nu ska vi bara öva på att orientera i dimma!

  2. Bara ett litet klargörande, min fru var hemma! Men vi var onekligen glada åt att hitta igen varann (som löparkompisar) efter den lilla ”fadäsen” i slalombacken … 8)

     /Törs-inte-ange-lag-eftersom-det-är-pinsamt-det-här-…

    • Haha! Tack, mr X, för den rättelsen. Hur gick det sedan? Lyckades ni hålla ihop hela vägen?

  3. Mycket roligt att läsa, man kunde verkligen leva sig in i berättelsen. Ni redde ut alla problem och kom oskadda till målet dessutom nöjda och glada. Hurra  för er.
    Bra propaganda för tävlingen, välkommen åter 2013
    Barbro Grape
    Ansvarig för tävlingskansliet

    • Fantastiskt fint beröm! Nu blev jag alldeles rörd. Vi längtar tillbaka så det värker i själen. Tack för att ni tog så bra hand om alla. Tack!

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.