Långsamt försökte jag vänja mina barn vid att våga smutsa ner sig. Framför allt Elliot som var så ordningsam. Som gärna hade fluga, slips och kostym om han bara fick och som kunde bli alldeles utom sig om han fick lera på kläderna.
Men de gillade att cykla.
”Mamma får vi cykla in i skogen?”, undrade Movitz, alltid pigg på nya äventyr.
Jag visste ju hur det såg ut. Ganska snart blev vägen en autostrada med geggamojja, rakt in i skogen.
”Javisst, självklart!”, sa jag och lät killarna cykla först.
De försökte till en början cykla vid sidan om leran, men ganska snart insåg de att det var lönlöst. Då cyklade de rakt igenom lerpölarna. Sexåringen först, och nioåringen förtjust efter.
”Tjohoo!”, ropade Movitz med lerstänk ända upp i hårfästet.
”Tjo…hrm…hoo”, sa Elliot lite mer tveksamt. Men cyklade och fick lera upp till vaderna i alla fall.
De försvann bakom en krök.
”Hjälp!” ropade Movitz.
Mamma, titta hoppkryp! Hoppkryp! Så heter de.
Gunnar och jag nickade mot varandra. Det var bara en tidsfråga.
”Hur gick det?”, ropade Elliot, på behörigt säkerhetsavstånd.
Vi rundade kröken och fick se Movitz göra någon slags bröstsim genom en gyttjepöl. Med cykeln över sig.
”Jag tror jag fick vatten i stövlarna!”, sa han glatt.
”Det tror jag med”, sa jag.
Därmed var gyttjebarriären bruten. Elliot valde också allt djärvare cykelvägar och fick lersprut ända upp på glasögonen.
Lykke gick bredvid mig och höll handen. Hon stannade vid en lerpöl och blickade ner.
”Mamma, titta hoppkryp! Hoppkryp! Så heter de.”
Det var ingen idé att säga emot. Själv skulle jag däremot ha kallat dem skräddare. Om någon hade frågat mig.
Vid lervägens slut fanns en äng. Med stora stenar, buskar, komockor och björkar. Det här var en fin viloplats. Vi valde ut varsin sten och satte oss och tittade ner över sjön. På tre sidor runt omkring oss fanns skogen.
”Ska vi leka kurragömma?”
”Jaaa!”
Först räknade jag till hundra och började leta bakom stenbumlingar och träd. Jag hittade Elliot först. Det var inte populärt.
”Jag är så dååålig på allting!”, sa han.
”Nejdå!”, sa jag och gav honom mina bästa gömställetips: Tänk döda vinklar, tänk sitt nära ett träd, om alla springer åt ett håll, ska du springa åt motsatta hållet, ligg platt på marken bakom en buske, spring längre bort än de andra – då hittar de dig aldrig.
Han begrundade detta noggrant och tittade sig omkring med nya ögon.
När jag hade hittat de andra körde vi igen. Då var det Elliot som var bäst! Han kröp på marken, satt rakt i leran bakom ett träd och närmast kramade en stor, mossig sten. Han var stolt som en tupp, och väldigt smutsig.
Movitz var lika glad han, och Lykke också. Hon gömde sig med Gunnar, fick räkna och leta – och hitta! – och kände sig stor.
På vägen hem cyklade Elliot och Movitz ner i varsin lerpöl och skrattade lyckligt. Sen fångade vi grodyngel. En väldigt lyckad dag, med andra ord.
”Det här var ett bra äventyr!”, sa Elliot och putsade sina glasögon.
KOSTNAD: Gratis.
BETYG:
Gunnar: 4! ”Det är roligt när man är bra på något. Som att gömma sig i skogen.”
Hillevi: 4. Ett toppenäventyr som är alldeles gratis, passar hela familjen. Och det är mycket roligare i skogen, än att försöka gömma sig på en lekplats, vilket är så tråkigt så det snarare är en nära-döden-upplevelse.
Elliot: 4. Jag visste inte att jag var så bra på att hitta gömställen.
Movitz: Miljoners! ”Eller vad heter den högsta siffran i hela världen? Men mamma, vet du vad det svåraste är? Att hitta på namn till alla grodyngel vi hittade.”
Lykke: 3. ”Jag blev lite trött.”
