Pingpong, eller bordtennis som det också heter, minns jag som en rolig sport när jag var liten. Då var vi kanske tjugo ungar på skolan som spelade rundpingis och jädrar i min lilla låda vad man fick springa. Gör barn sådant nuförtiden?
Vi köpte först ett bordtennisbord som vi skulle ha på landet – men det tog sådan plats. Så det blev aldrig riktigt använt. Och i skolan var det tydligen alltid de stora barnen som ockuperade bordet, åtminstone enligt de rapporter vi fick.
I Kronobergsparken stod dock ett pingisbord alldeles ledigt och väntade på oss. Visserligen med lite tillknycklade bollar, men det hindrade inte barnen från att vilja spela.
Så vi försökte, och försökte, och försökte.
Bollarna for hej vilt.
Och det var en väldig skillnad på träffar från Elliot och Movitz racketar. Och viss ilska uppstod. Jag försökte medla och skicka iväg lite lättare bollar. Men det lyckades inte mycket bättre. Lykke hade förmodligen roligast när hon sprang efter bollar som värsta sköna bollkallen. Sedan tröttnade hon och ville cykla i stället. Och efter tjugo minuter gav de andra två upp och fortsatte bort mot landhockeyklubborna.
KOSTNAD: Gratis
BETYG:
Gunnar: 3. Bollen hamnar aldrig på samma punkt två gånger. Så det är svårt att spela match.
Hillevi: 2. Det är nog ingen bra introduktion till sporten med dåliga racket och knöliga bollar.
Elliot: 4. Det var så dåliga bollar.
Movitz: 4310. Jag tycker bara om det. Men jag tyckte att det var liiiite svårt.
Lykke: Inget. Det var inte roligt för att Dante inte kom.
1 kommentar
Jättekul att läsa om era äventyr! När jag gick i skolan så fanns det ett liknande pingisbord på skolgården och där spelade vi med en gammal tennisboll och med handflatan istället för ett racket. Det var enklare och väldigt roligt – värt att testa!