”Kan vi inte spela tennis?”, frågade Elliot. ”Vi har ju två tennisracket i garderoben.”
Det var alldeles sant. Det har vi. Ett par som vi har fått från vännen Anna när hon skulle flyttrensa. Och bollar har vi också. Plus en utomhustennisbana runt knuten. Så vad väntade vi på, egentligen?
”Visst. Vi kan ta det efter skolan i morgon”, sa jag.
Vilket betydde att jag förutom allting annat skulle släpa med mig två tennisracket och bollar när jag hämtade tre barn. Tennisracketar är stora, insåg jag rätt snart. Och vill gärna trilla ur vanliga väskor. Det är väl därför de bärs i fodral, kantänka.
Men jag lyckades få med mig tre barn, två racketar och tre bollar mot Fredhällsparken. Plus matsäck, tre skolväskor, två cyklar, en filt och en liten kompis till Lykke. Bara för att upptäcka att tennisbanan var upptagen när vi kom dit. Den går inte att boka, utan det är först till kvarn som gäller. Och i dag var vi inte först.
”Det gör ingenting, vi kan spela på gräsmattan i stället!”, sa killarna.
Jag, som i min ungdom försökte lära mig spela tennis, men aldrig riktigt kom överens med bollarna – var lite skeptisk. Hur hade de tänkt sig att de skulle träffa bollen på så ojämnt underlag?
Det gick hur bra som helst, visade det sig.
Nästan för bra. För jädrar i min lilla låda, vad de drog till den där bollen! Den flög över halva Kungsholmen och landade alltsomoftast i en plaskdamm eller i någon annans picknickkorg. Men alla var lika glada ändå. Och som killarna fick kuta! Lykke ville inte prova, hon tyckte racketen var för tung. I ställt sprang hon mest omkring med kompisen Dante och lekte kull. Ibland fick de tag i en tennisboll och kastade den så långt de kunde. Det var lyckligtvis inte så långt. Så jag hade bra koll på dem också.
Jag gick omkring på den stora gräsmattan medan solen värmde kinderna och var förbluffad över mina pojkars bollsinne. Vem hade de ärvt det ifrån? Inte var det från mig i alla fall.
Och när Gunnar anslöt och spelade lite mot Elliot så såg jag att de förmodligen inte har det från honom heller. Bollarna for iväg så de fick hoppa över solbadande gäster.
Faktum var att Elliot och Movitz spelade bäst själva, och när Movitz kroknade i värmen, kastade han sig bara i plaskdammen och tog en paus, medan Elliot fortsatte bolla för sig själv i godan ro.
”Kan vi inte försöka komma hit när tennisbanan är ledig, så vi kan spela på riktigt?”, undrade han.
Självklart! Då kanske de kan lära mig att träffa bollen också. Det vore verkligen på tiden.
BETYG:
Gunnar: 4. ”Det är lite svårt, men roligt. Det är nog lättare att hålla ihop spelet på en tennisplan”.
Hillevi: 5. ”Det är så roligt att se barnen ta för sig och prova nya sporter. Att de själva föreslå aktiviteter, kör så det ryker – och sedan vill fortsätta. Och kan de, så kan väl jag. Nu är jag jättesugen själv!”
Elliot: 5. ”Det var jätteroligt. Nu vill jag prova på tennisbanan. Med dig, mamma!”
Movitz: 3 999. ”Det gick jättebra att spela på gräset! Och cykelbanan! Och där vid plaskdammen!”
Lykke: 10! ”För att Dante var där.”