Alla som känner mig vet att jag håller på att bryta ihop när det närmar sig kalas. Kanske för att jag är så dålig på det. Jag har aldrig varit riktigt bra på att laga mat, och aldrig gjort en tårta i hela mitt liv. Och är, ärligt talat, inte särskilt intresserad av att göra cupcakes och allt som andra supermammor verkar vara så haj på. Inte heller lekar tycker jag är särskilt roligt. Över huvud taget har detta, med att underhålla barn, aldrig varit min bästa gren.
Dessutom så laddar jag födelsedagar med alldeles för mycket höga förväntningar – och sockerchocker. För i brist på egna bakverk brukar vi länsa kakhyllorna, glassboxarna och tårtfaten på Ica.
För TÄNK om något barn inte gillar chokladtårta. Eller TÄNK om någon inte gillar sylt i kakorna. Eller TÄNK om någon skulle tycka det var fel godis i fiskdammspåsarna. Jag brukar ligga med en papperspåse över munnen och hyperventilera innan kalasen och tänka ut alla möjliga katastrofscenarier.
Men lite så här i backspegeln så har de allra flesta småkatastrofer handlat om:
1. att barnen inte har velat sitta ner vid bordet, utan gapar och skriker och hoppar upp och ner.
2. att barnen blir ännu mer uppe i varv av alla sockerchockerna – och
3. att lägenheten varit för trång för tolv barn och åtta vuxna där alla uppför sig som om de överdoserat speed.
Så när Lykke skulle ha 4-årskalas så tänkte jag att vi gör tvärtom i år! Låter ungarna underhålla sig själva och sätter rörelsen i centrum. För vilka ungar vill egentligen sitta ned vid ett bord och uppföra sig? Knappast ett gäng fyraåringar i alla fall. Vi kör tårtan så fort de kommer – och bara en tårta, inget annat, i övrigt frukt. Sedan rör vi på oss. Hela tiden. Alltså behövdes ett sportigt kalas.
Men vilken sport passar 4-åringar, 6-åringar och 9-åringar och gärna föräldrar också och är utomhus? Hm.
Jo, minigolf! Det passar hela familjen. Och vi gjorde det så litet vi kunde, bjöd in tre familjer, med barn i ungefär samma åldrar som våra barn.
Eftersom Lykke så innerligt hade önskat ett Hallo Kitty-tema gjorde jag mitt livs första tårta. En vanlig choklad-köpe-tårta från Ica underst (säkert kort). Ovanpå detta tog jag ett rosa marsipantäcke och ovanpå det gjorde jag en Hello Kitty-figur med färdiga rosor som hårband. Till ögon och näsa hade jag chokladprickar. Och morrhåren var chokladsås.
Det var en 12-bitars tårta, men den räckte faktiskt till 9 barn och 7 vuxna! Gunnar hade köpt två kanelbullar, utifall att någon inte ville ha tårta. Han gömde undan den lite – och bara en halv av dem gick åt.
Jag hade också bett en av mammorna, Christina, att ta med sig en låda med nyttiga chokladbollar, gjorda på dadlar, som barnen fullkomligt älskade. High five på den!
Och saften var sockerfri.
Så barnen kom, sjöng ja må han leva, happy birthday och även den kinesiska varianten. De är ju sådana, våra ungar. Sedan var det snabbt in med en liten bit tårta och sedan slussade Gunnar ut barnen två och två på golfbanan. Marcus, en pappa fick i uppgift att hålla i protokollen. Två föräldrar, Zandra och Tommy, utmanade varandra och gick igång som sjutton och tjoade över hela nejden när det var hole-in-one.
Lykke och hennes jämnåriga spelade ett tag och lekte sedan lite allt möjligt på banan. Mamma, pappa, barn och att de hade affär, plockade blommor och hittade de en igelkott som de matade med äpple.
Alla barn hade roligt och alla lekte i sitt eget tempo. Solen strålade och de föräldrar som för ögonblicket fick en liten ledig stund över kom och satte sig och snackade en stund över en kopp kaffe under parasollet.
Väldigt trevligt och avslappnat.
Jag tror det var första kalaset någonsin som jag verkligen njöt av. Och när alla hade spelat klart de femton hålen, så fick de varsin fiskdammspåse – utan godis. I stället fick den en doftpenna, ett block och en rolig boll. Plus ett litet paket russin.
”Woooow!, sa ungarna och Gunnar och jag gjorde high-five igen.
KOSTNAD:
Det kan också ha varit det billigaste kalaset någonsin. 200 konor sammanlagt för tårtan. 20 kronor per barn och 40 kronor för de vuxna som ville spela minigolf. För oss slutade notan under 600 kronor – inklusive allt!
11 kommentarer
Jag följer ert experiment med stor spänning, och jag gillar verkligen att ersätter sockret med roliga grejor, inte bara tar bort det. Jag blir väldigt inspirerad och kommer absolut att testa en hel del på min egen familj. Ett tips till er kan kanske vara att testa ridning? Jag har två barn som är 4 och 6 år och de älskar att umgås med små shetlandsponnier. En sak som jag funderar på är det här med sötningsmedlet i Fun light och andra produkter. Enligt Martin Ingvars och Gunilla Eldhs bok Hjärnkoll på maten ger sötningsmedel ett ännu större insulinpåslag än socker, och sen har insulinet inget att liksom jobba med och det blir stor förvirring för kroppen. Om jag har förstått det rätt dvs. Jag ser i alla fall fram emot att få följa era fortsatta äventyr!
Hej. Tack för synpunkterna. Vi försöker dricka så mycket vatten som möjligt. Men ibland måste de få dricka en aning sött – som på kalas. Kanske ska vi försöka göra egen saft i höst? Vi får ju massor av vinbär. Har ni några bra tips – där man slipper sockret i mesta möjliga mån?
Gör saften som vanligt, men späd den med mera vatten när ni ska dricka den så blir sockertotalen mindre. I och med att ni minskar socker intaget totalt så kommer ni känna smaken minst lika bra ändå.
Annars kan ni göra som jag gör när jag gör fläderblomssaft, svartvinbärsbladssaft och syrensaft och välja att frysa in att frysa in saften i stället för att tappa den på flaskor. Då kan sockermängden minskas efter som sockrets konserverande effekt blir mindre viktig. Saften innehåller dock fortfarande tillräckligt mycket socker för att inte frysa till stenhårt, utan det går att skrapa av lite saft och röra ner i ett glas vatten (eller en tillbringare så klart).
Låter väldigt spännande att dra ner på sockret, det borde vi också göra i vår familj. Men att du ger dina barn Fun Light?!? Det är ju bara kemikalier!
Läs gärna Mats-Erik (?) Nilssons bok om mat, han är journalist på Expressen. Skrämmande hur mycket skit som vi får i oss…
Jag känner väldigt väl igen mig i din beskrivning av dig själv vad gäller kalaspaniken och att roa barn. Ett tips som jag fick inför vårt första kalas var att man kan tänka att lika många gäster som barnet fyller år är lagom. 🙂
Vår dotter fyllde fyra och fick välja fyra kompisar. Det blev såklart de närmaste (med familjer vi känner) och några småsyskon kom med på köpet och en och annan förälder.
Efter de egna kalaserfarenheterna senaste året gjorde vi så här:
Vi hade tidsbegränsat kalaset till 2,5 timme. När alla kommit var det fri lek (fullt ös!)
Sen bjöd vi på kulglass (big-pack 3-smak) i skålar med strössel och rån. Blandsaft. (Alla barn älskar glass!)
Det fanns även hallonmuffins som jag bakat med barnen, dessa åts glatt upp av oss föräldrar som även drack kaffe och åt upp glassen som blev över.
Efter fikat lektes det fritt igen tills det var en halvtimme kvar. Då var den obligatoriska fiskdammen, med några godisar, klubba, pytte-russinpaket, ballong och kalastuta. (Småsyskonen, alla 2 år, fick vindruvor i sina påsar istället för klubba och godis).
Klart!
Det kostade otroligt lite trots att jag köpt lite kalasiga muggar och servetter. Minimal insats från oss vuxna och maximal tid för lek. Alla barnen hade jätteroligt och var inte svåra att söva när det så var dags. 🙂
Jag följer med intresse familjens nya liv. Jag själv är väldigt intresserad av att göra aktiva val vad det nu än må handla om.
Just nu funderar jag mycket på till exempel det här: http://www.livsdans.se/2012/05/att-motas-som-manniskor.html
Lycka till med fortsatta experiment! 🙂
Hmm. Jag tycker detta med sockergrejen är intressant. Men, tanken slår mig, så var det när jag var liten gällande socker, de ni gör är jag uppvuxen med utan att mina föräldrar gjorde något större medvetet val. Jag är född på 80-talet, fick börja äta godis när jag var nästan tre år och då snackar vi lördagsgodis och kakor/bullar/tårta om det var kalas. På lördagar fick jag en 33 cl läsk till maten. Jag är uppvuxen på landet och naturen har varit min lekplats, när jag blev äldre hängde jag i stallet. Jag vet inte om min 80-tal och 90-tals uppväxt är unik, många av mina vänner som är uppvuxna under samma tid har haft en liknande relation till socker som barn.
Undrar vad som hände på vägen när det gäller vår relation till socker, när kom detta överflöd och föräldrar och andra vuxna gör medvetna val för att hoppa över sockret. Dock tror jag att hur man än gör så ha man rumpan bak. Tänker på Fun Ligth som innehåller mängder av sötningsmedel och e-ämnen, jag vet inte om det är någon bättre grej än ”vanlig” saft med socker för våra kroppar/barns kroppar.
Jag kan inte låta bli och tycka att det är lite spännande vad som händer med synen på vissa produkter över tid. Nu är det socker som vi ska undvika, för tio år sedan var det fett som var den produkt vi skulle hoppa över. Jag tror på att vi kan äta allt, men inte jämt och inte hur mycket som helst. Balans helt enkelt. Men balans kan ju vara svårt då vi lever i en tid av överflöd. En liten tanke.
Jag som undviker konstgjorda sötningsmedel som vore de pesten har lite förslag på annan dricka.
Juicekoncentrat, t ex äpple eller äpple/druvjuice kan spädas med 2-3 gånger så mycket vatten som det står på paketet, det blir jättegod måltidsdryck. Vanligt vatten kan man piffa upp genom att lägga en näve bär (färska eller frysta) i vattnet och låta det stå ett tag, färsk mynta eller citronmeliss funkar också jättebra, fryst tärnad vattenmelon, skivad gurka, apelsin eller äpple. Eller nån trevlig kombination av dessa!
Tack! Jättebra tips!
Intressant – hur olika man kan tänka… Dadlar t ex är bland de sötaste frukter som finns; antar att det var torkade dadlar som används i chokladbollarna? De innehåller 70% socker… Det är väl ett ”naturligare” socker, men likväl socker, om nan nu är ute efter att undvika det.
Jag tycker att rädslan för socker och kolhydrater väligt ofta går till överdrift, ungefär som det du skrev i krönikan om att tvingas dricka sin MER på toaletten.
Vi fikar varje dag, med hembakat fikabröd. Vi rör på varje dag både friluftsliv och sport och äter mycket grönt och hemlagat. Jag tror det handlar om hela livsstilen; lagom och med måtta av det mesta. Lika illa att vara helt hysterisk över socker/kolhydrater som att konsumera mängder.
Sista kommentaren försvann.
Annars bra idé att ersätta med aktiviteter!
Hej Anna! Ja, vi har tidigare haft en väldigt fri attityd till socker. Ungefär att ”lite sött kan man väl unna sig”. Och jag måste säga att jag har förvånats själv över allt sött som man hela tiden måste tvingas tacka nej till i vardagen. Det smyger sig verkligen in överallt och hela tiden. När det gäller dadlar och sådant så använder jag det aldrig själv. Av den enkla anledningen att jag aldrig har gillat dadlar. Förstår dem inte. Men Kristinas fantastiskt goda chokladbollar var verkligen goda. Jag tog två små, sedan var jag nöjd. Och mätt, faktiskt, vilket aldrig händer med ”vanliga” chokladbollar.
Jag tror att man ska satsa på EN tårta och kanske en söt sak till på kalas – det räcker ju. Man behöver inte sju sorters kakor plus saft och sedan en proppfull fiskdammspåse med godis ovanpå det. Det ligger nog en slags ängslan i att bjuda på för mycket, för många alternativ. Man är så rädd att inte alla ska bli nöjda.Så har det i alla fall varit tidigare för mig. Men nu har jag bestämt mig för att släppa det och köra på ett säkert kort. Och gardera med bananer och roliga lekar.