Träningssund eller träningsstörd?

Åh vad jag älskar Marathon-Mia. Vi hade plåtats för mitt bokprojekt i dag, och satt en stund och småpratade i bilen på väg om just detta i dag: Varför måste vi hela tiden försvara att vi gillar att träna. Mycket.
Varför är det så laddat för folk?
Varför vill alla tro, och då menar jag VILL, att man är sjuklig eller störd bara för att man gillar att träna så ofta man bara kan?

Kör för att jag är lite störd, haha, det har jag alltid varit. Och förmodligen Marathon-Mia också, världens bästa coach. Det är därför jag gillar henne så mycket. Men hon är också en av de sundaste människor jag vet.
Kolla bara in detta blogginlägget, kring träning:

”Jag erbjöd honom att låna min kropp så han kunde ta sig ett träningspass. “Nej herregud – då avstår jag hellre! Så långsamt vill jag inte springa!”
Tänk vilka olika drivkrafter vi har. Jag känner mig trygg med att bygga en stark Evighetsmaskin som ska transportera mig länge, länge. Känner sällan stress för att jag är långsam, utan snarare stolt och tillfreds med att vara uthållig, glad och självuppladdande. Bara vissa inslag av prestation finns (typ en tävling 2012 som jag booooorde träna lite mer inför – men skallen och hjärtat är inte riktigt med för tillfället).
Jag vet att många drivs av just snabbhet, tider, prestation. Det har tagit ganska lång tid att vända mina egna tankar från kilometertider, till tid-ute och distanser. Särskilt då omvärlden ofta värderar annorlunda. Men hur är det egentligen på träning? Jag tror aldrig att jag känt att ett träningspass varit förgäves. Aldrig tyckt att det varit dåligt. Har jag sagt att jag ska springa tusingar på 4 minuter och gör det på 4:10 – gör det mig till en sämre människa?”

Nej, eller hur. Allt vi gör drivs av glädje, för att vi mår så jädrans bra av det. För att vi också har det körigt i livet ibland, men får en vilostund i själva springandet eller tränandet. Världens bästa egentid.

Varför är det så laddat för folk? Handlar det om den gamla vanliga avundsjukan eller jämförelsesjukan, eller what? Jag vill gärna veta. Berätta om ni har en aning. Tack.

11 kommentarerSkriv en kommentar

  1. Jag tycker det ar jattekul att du har kommit igang med din traning och att du njuter sa av detta. Jag gissar att anledningen till att det ar laddat for en del ar kanske avundjuka och daligt samvete for att den egna traningen inte ar mojlig eller prioriteras.  Personligen kan jag saga att jag inte tycker att NMT-inlaggen pa bloggen ar sa intressanta – laser mycket hellre om dig och din familj, ditt forfattarskap och dina inlagg i debatten om alkohol och barn som far illa (samt njuter av dina fina bilder).   Ma sa gott!

    • Tack Åsa. Nu för tiden skriver jag mest om min tokiga familj och allt knasigt alla säger och gör på facebook. Adda mig gärna där! 

  2. Jag tror att allt handlar om balans (hela livet handlar på nått sätt om balans). Vad händer den dagen man inte tränar (lite samma som vad händer den dagen man inte dricker, inte spelar, inte tar droger, inte äter socker… eller vad som nu kan skapa ett beroende) kommer ångesten då, rastlösheten, obehaget, det dåliga samvetet ( i träningsfallet)… Då tror jag att man bör se upp, för då har man gått över den där gränsen med vad som är sunt, bra, oki.
    Jag tror oxå att vi har svårt att hitta balans i de samhälle vi lever i, allt är på något sätt extremt, vi har extremt stora kakor, extremt smala modeller, extrema träningsformer…  Landet lagom är inte så lagom längre. Samtidigt som vi strävar efter normalitet och lagomhet på ett håll, så söker vi extremerna åt ett annat håll.  Allt är väldig dubbelt. 
    Träning är en sådan sak som vi människor mår bra av (samma sak med sömn, sex, mat) men saker vi mår bra av kan även vändas till något som vi mår dåligt av… Så är vi inne på detta med balans igen.. För som sagt, vad händer den dagen man inte tränar?!  Jag vet inte om det handlar om avundsjuka eller jämförelsesjuka, för vissa är det säker så…  Men jag tror inte alla tänker i dem banorna. 

    • Ja, balans är viktigt. Men visst är det underligt att ”extrem träning” tydligen innebär att man rör på sig en timme varje dag? Borde det inte vara en självklarhet. Är inte oblansen egentligen att det ”vanliga” är att folk sitter på rumpan hela dagarna? Och får ont i hela kroppen? Och jag har alltid gillat att ta i och få vara ute i friska luften och ha roligt medan jag gör det jag gör – så militärträningen passar mig som handen i handsken. 
      Så länge man tycker att något är skitkul och bara gör det för att det är kul och skönt – då tror jag att man har rätt balans. Så tänker jag.

  3. Vi som äger mycket kapital pratar inte gärna om pengar med dem som inte har samma tillgångar. 
    Vi som tränar mycket behöver av samma anledning inte prata om träning med dem som inte tränar lika mycket. Om det inte själva vill såklart. Så resonerar vi rika och vältränade.

    • Men vad är det för trams, Maria? Menar du allvar? Vadå vi som äger mycket kapital? Vilka är vi? Och vad har pengar med träning att göra? Hittar man någonting som är bra och kul och som fler borde få ta del av och inspireras av – då är det väl bara taskigt och snålt att inte dela med sig av den glädjen? Mer träningsglädje till folket säger jag bara. Och gärna mer pengar till de som inte har, också. Så dela med dig, Maria. Det går bra att börja i dag.

  4. Åh men precis! Särskilt inför mina kollegor får jag jämt försvara mig. Jag är tokig, galen, knäpp och dom skrattar. Jag sväljer irritationen varje gång men skulle eg vilja ha ngt dräpande svar på deras kommentarer… Själva tränar dom ingenting och tar hellre t-banan än cykeln till jobbet. Vem är knäpp egentligen?

    • Hej Erika. Vi vet ju, du och jag. Hur roligt det är. Hur bra det känns. Jag tror inte på dräpande svar, för jag har själv varit en av de där soffpotatisarna  för inte så himla länge sedan. I stället tror jag på att fortsätta berätta hur kul det är och hur bra man mår, och även peta in lite information om att man inte måste vara vältränad för att börja. Tipsa om NMT eller något annat där man kan få gå ett rookiepass, där alla börjar på samma nivå, där man formar sitt eget kamratgäng och får ha roligt samtidigt som man slipper vara ensam med en chipsskål framför tv:n på kvällarna. Ensamheten tror jag för övrigt är vår tids största folksjukdom. Träning är ett så skönt sätt att umgås, att hitta nya kompisar, fast man fyllt 40 eller 50 – och få frisk luft.

  5. jag tror att allt som ligger utanför ”normen” ses som onormalt och konstigt. det är norm att titta på tv 10 timmar i veckan – inte att springa lika mycket. det är norm att jobba på sitt jobb och ha sina semesterdagar, inte ta tjänstledigt några månader varje år för att resa. lite same same, men ändå olika.

    • Ja så kan det nog vara. Bra jämförelse. Jag tittar nästan ingenting på tv längre – och ärligt talat så är det verkligen ingen stor förlust.