#50-lopp nr 4: iFORM-loppet

IMG 3750
Heja dig! Bra jobbat! Du ser stark ut!
Det är så oerhört viktigt att heja och peppa. Det tänkte jag på iFORM-loppet i går kväll. Skillnaden mellan att inte heja och att heja är monumental.
Jag har sprungit iFORM-loppet en gång förut. Start och mål var på samma plats, de fina Golfängarna i Sundbyberg och trots att jag hade varit där förut, så hittade jag som vanligt knappt från tunnelbanestationen.
De första kvinnorna jag frågade om vägen sa:
”Du ska springa loppet förstår jag? Det är ditåt, lycka till!”
Redan där blev jag glad.
Jag hann gå tre meter innan jag blev stoppad av nästa kvinna:
”Är det här ett av dina 50 lopp? Jag läste om dig, jag måste säga att jag blev så himla inspirerad!”

IMG 3716

Vad roligt! Med lätta fötter och extremt bra markerad slinga till iFORM-loppet (bra där), så hittade jag fram till de soldränkta gräsytorna och tälten.
Efter lite strul med nummerlapparna så var jag redo att springa iväg. Men först fick jag vänta på tiokilometerslöparna.

IMG 3735

De startade 18.00 och vi andra fick starta 19.00. Under tiden provade jag lite träningskläder och testade en kettlebell-bana som man skulle springa på tid. Jag tror jag kom sist. Herregud vad de där kettlebellsen är tunga.

Men så. Äntligen! Efter lite uppvärmning av Rosa Skrot så fick vi kuta iväg. Jag ville minnas att det var en kuperad bana, såg jag tog det lugnt. Så lugnt att jag på förekommen anledning kom på att jag måste skriva några förhållningsregler oss lopplöpare emellan:

Några tips till lopplöpare:
1. Vill du gå eller springa långsamt, så håll till höger!
2. Ska du springa om någon, så använd inte armbågarna. Det blir så otrevlig stämning. Obs! Gäller även om man är över 65!
3. Behöver du snyta dig lite akut rakt ut i luften eller spotta ut något – kolla bakåt, så du inte har en medlöpare i vindriktningen. Tack på förhand.

IMG 3747

Använd inte armbågarna som vapen i löparspåret.

Man kan bli förvånad över vissas beteende i spåret. Själv försöker jag mest komma med glada tillrop, speciellt till de som har det kämpigt. En snäll klapp i ryggen och en tummen upp kan ge den där extra energin som någon behöver. Ge av det du har!

De första två kilometrarna funderade jag också mycket på det där med hejarklackarnas viktiga betydelse. För den första sträckan var det nästan inte en kotte som hejade. Inte ens arrangörerna. De stod mest tysta och pekade åt det håll man skulle springa.
Vilken enorm kontrast det då blev sedan, runt tre kilometer, när de små klackarna hejade utav bara sjutton! Det var jubel och applåder och barnen ville göra high five och man blev helt lycklig i hela kroppen!
Jag jublade såklart tillbaka:
”Ni är bästa hejarklacken!”
Det behöver de också få höra.
Med ny styrka i benen rullade jag nerför backar och ut på raksträckor och kände att det gick riktigt bra. Jag höll ju ett lugnt tempo och hade för första gången på månader kontroll på min andning.
Jag vet inte hur många av er som har ansträngningsastma, men det är ett himla gissel. När man kommer upp för mycket i puls snörs luftvägarna igen, så det gäller hela tiden att ligga helt rätt i pulsen. I dag gjorde jag det.
Jag struntade i vätskekontrollen och körde vidare. Sprang fyra kilometer, det längsta på månader och fortsatte kuta i mitt eget tempo. Insåg att andningen skulle hålla i hela fem kilometer, det längsta jag lyckats med på kanske ett år. Och den känslan. Den känslan!
Jag sprang den sista kilometern på rosa moln och vara så himla stolt över mig själv. Det är nästan så man får tårar i ögonen.
På upploppet var det flera som ville springa om och då fick jag själv lite extra fart i benen – nejminsann här spurtas inte om!
För en gångs skulle lyckades jag klicka av min Garminklocka när jag passerade mållinjen och såg till min häpnad att jag stannade på 31.54. Under 32 minuter! Årsbästa! Jag, som hade tagit det så lugnt. Behöver jag säga att jag var sjukt nöjd med mig själv. Heja kroppen!
Att goodiebagen var så innehållsrik sved inte heller, om man säger så.

IMG 3755

IMG 3756

LITEN MINIENKÄT:
Sara Rydell och Jessica Creutzer, vad var det bästa med iFORM-loppet?

”Att det var en sådan fin bana och en bra hejarklack. Jag blev jätteglad när någon ropade Heja Sara!”
”Jag håller med. Det var en jättefin slinga och det var roligt när barnen ville göra high five. Upploppet var också skönt, allting öppnade upp sig och det var härligt att få springa in i mål.”

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.