Och halvmaran, då?

Undrar ni. Hur var det, egentligen? Var det verkligen sådär skitroligt som du låter påskina.
Och jaa, det var det faktiskt.
Kanske för att jag hade väldigt lågt ställda mål. Jag ville bara komma runt – och jag ville komma i mål innan de drog repet – och jag ville ha roligt.
För på något sätt börjar jag lära mig att det sitter i huvudet. Inte minst efter halvmaran förstår jag att den där förväntan jag hade innan loppet: ”Vad rooooligt vi ska ha!” Den betydde allt.
Mycket roligt var det redan innan loppet när mitt NMT-tjejgäng Brudarna Bäver för-peppade varandra. Och tack Gude Gud säger jag bara för Johanna Ogensjö! En kompis med extremt kontrollbehov, uppenbarligen – och i samma startgrupp som jag. Och med samma inställning: ”Vad rooooligt vi ska ha!” Så hon visste precis var vi skulle skulle stå och när, och när de började flytta startbandet efter varje grupp som kutade iväg, då höll vi varandra i handen för att inte komma efter eller förlora varandra i folkhavet.
Till och med på startlinjen stod vi och ruskade varandra i armarna och sa att ”Vad roooooligt”!
Johanna hade sagt att hon skulle ta det lugnt de första kilometrarna och det passade mig bra. Så jag tänkte att jag tar rygg på henne.
Och pang!
Där gick startskottet och vi puttrade iväg, jag och Johanna. Bredvid varandra först och jösses vad många som sprang förbi oss. Jaja, tänkte jag. Jaja. Jag ska bara ha roligt.
Men redan efter två kilometer, nere i tunneln, så kändes benen som cementklumpar. Vaden som har krånglat lite kändes Ond. Och fötterna var – ja, faktiskt cementklumpar. Jag bara stötte dem i marken, så kändes det. Och tvivlet infann sig: Det här kommer inte att gå.
Jag fick släppa iväg Johanna. Och stolpa vidare på mina cementklumpar. Men då tittade jag på klockan och insåg att vad-i-helsingefyr!
Vi hade sprungit snabbare än jag någonsin hade gjort. Nere på 5-tempo. Så mycket för att Johanna tog det lugnt.
Och när jag insåg det började jag smågarva för mig själv och tänkte att jag stolpar väl vidare några kilometer till, så får vi se om det onda ger med sig.
Och TJONG i medaljongen!
Redan efter fem kilometer smällde endorfinkicken till. Värsta bästa häftigaste endorfinkicken ever. Och samtidigt försvann cementklumparna.
”Där är Hillevi, heja Hillevi!”
Det var Virva som var först ut i hejarklacken och jag blev så glad så jag började dansa och hoppa på stället. Och sedan var det bara glädje och solsken hela vägen.
Jag tog sikte på en vätskekontroll i taget. För det var attans varmt och jag hade bestämt redan innan, att jag skulle gå och dricka vid varje kontroll.
Och varje gång tänkte jag på vår NMT-coach Brutale Bruno som berättade att han en gång hällde en mugg med sportdryck över flinten. Han trodde det var vatten. Haha!
Och då blev jag ju skitglad igen.
Jag hälsade på alla glada tanter och farbröder som stod och vinkade i sina fönster och jag vinkade till alla som hejade längs hela sträckan och Päivi och Camilla och Åse och älskade Mia och Eric och Petra och Christina och Carina stod här och där och tjoade och levde rövare lite här och där och då blev jag så tokglad så jag fick dansa lite igen.
Det var inte förrän vid 16-17 kilometer som kroppen började protestera lite. Vaden gnällde lite igen och hela högerbenet kändes smått krampaktigt. Jag stretchade då högerbenet.
Men struntade i vänsterbenet för att vinna tid.
Och hahahahaha!
Ni anar inte hur roligt det kändes att springa med ett ben som var två meter långt och ett annat som var typ två centimeter. Jag kände mig som något ur en Monty Python-sketch. (Och av detta lär vi oss att alltid stretcha båda benen.)
Men sedan passerade jag tvåmilsgränsen igen och då fick jag ny kraft. Tänkte att vad sjutton nu ökar vi lite, för snart är det nerförsbacke.
Och i den sista backen gjorde jag som jag hade gjort i alla andra nedförsbackar hela loppet. Jag ”flög” nerför med armarna utsträckta åt sidan och sicksackade över vägen som ett barnsligt, lyckligt propellerplan.
”Kolla in henne, hon har sprungit två mil och flyger nerför backen!”, hörde jag viskas bakom mig.
Jaa, för det var ju så himla roligt.
Och jag skuttade i mål på 2,21, märkvärdigt fräsch. Aningens stel i vaderna och rumpan, men det var allt. Och redan i går tränade jag på NMT igen. För det är ju så rooooligt!