Dazzit, från och med nu kör jag Träning!

Jag har gått in i en ny fas med NMT-träningen. Jag vet inte exakt när det hände, men det kan ha varit förra lördagen, när det var ett så magiskt tvåtimmarspass ute i Lill-Jansskogen.
Vi hade en för mig ny instruktör, Gunnar. Galne Gunnar kallad av de som haft lyckan att träna med honom tidigare. Han var tydligen helt galen. Spyfys upphöjt till två. Fast norsk.
Herrejösses, sa jag, när jag såg att det var han som skulle leda passet.
Och det blev galet. Helt underbart fantastiskt jädrans tokgalet. Vi sprang och sprang och sprang. Över stock och sten och hoppade över varandra och kastade oss ner på marken och sprang ännu mera. Just lördagar brukar vara ett tuffare pass, två timmar och intensivt hela tiden. Men det här var beyond intensivt. Det var galet. Roligt, härligt, kärleksfullt, tokgalet och vi skrattade som barn varje gång vi fick kasta oss ner på marken och ligga lite. Hämta andan. Och kolla in hur mycket lera de andra hade i ansiktet.
Och när de sega backarna kändes alltför omöjliga fanns det alltid en trygg hand som drog mig uppåt och framåt. Jag vet inte, men det gör något speciellt med en människa att släppa kontrollen och utmana sig själv och sin kropp, så till det yttersta. Man blir så… levande.
Och när jag gick därifrån på lördagen var jag som helt nyförälskad i livet. Livet, livet, livet!

Ändå – på måndagen vågade jag inte utsätta mig – utan ställde mig i basicledet. Och jag skäms för att säga det, men det var för lätt. Mitt hjärta var någon annanstans, lite längre bort i skogen, med Galne-Gunnar-Tränings-gänget.
Efteråt kom han fram till mig, Gunnar.
”Vart tog du vägen?”, frågade han.
Jag skakade på huvudet.
”Jag kan inte springa så fort”, sa jag.
”Men om du kommer på onsdag så lovar jag att inte springa så långt”, sa han.
Och då lovade jag.

På onsdagen var jag skräckslagen. Igen. Speciellt när jag tittade på de som ställde upp sig i Träningsgruppen. Ardennerhästar med långa ben och turbomotorer i låren. Nej, det skulle inte gå. Jag var inte där än. Det skulle inte gå. Jag kunde visserligen vara kaxig och modig, men nu var jag bara en blöt fläck. Jag ställde mig i basicledet igen.
Gunnar kom fram och ställde sig en decimeter från mitt ansikte.
”Vad håller du på med?”
”Nej, jag kan inte. Det går inte. Inte i dag.” Mina knän skakade, jag var alldeles torr i munnen, jag skakade på huvudet.
Han såg besviken ut, men nickade okej.
”Nästa gång!”
Visst. Sure.

”Men ni två, då?”
Han nickade mot en tjej som stod bredvid mig och Peer, stark som en oxe.
”Nej, vi är lite slitna i dag. Måste ta det lugnt.”
Jag tittade på tjejen bredvid mig. En liten ardennerhäst. Om inte ens hon vågade…
”Det blir ett lätt pass i dag. Jag lovar. Ett återhämtningspass”, log Gunnar.
Skämtade han? Det visste man inte. Och ändå. Peer sa det som vi alla tre kände.
”Jamen, nu blev man ju lite sugen ändå.”
Och som på en given signal så trippade vi alla tre in som dresserade unghästar till vänster i Träningsledet. Galne Gunnar log. Och jag tänkte att ”om jag dör nu så har jag i alla fall inte fegat ur”. Bra känsla.
Sedan bar det iväg.
I högt tempo, men korta sträckor, precis som Gunnar hade lovat. Och vad mer: Massor av lera. Klafsigt och skitigt och alldeles underbart. Har man inte gjort armhävningar i ett lerträsk så har man inte gjort armhävningar. Återigen jublade det i bröstet. Jag hängde med. Jag hängde tamejsjutton med det här ardennerhästgänget.
När vi sprang in på Östermalms IP var vi så genomskitiga och lyckorusiga att de skrattade åt oss. Det rann lera nerför våra ansikten, vi hade hästskit i håret – och leenden som kunde lysa upp hela Östermalms IP.

Och så i går. Det var ett special-två-timmars-pass, med lite NMT-instruktör-bonanza. Tre instruktörer på ett pass. Vilket förmodligen skulle betyda att de tänkte träna skiten ur oss, var och en för sig.
”Träning eller basic?”, frågade Anna.
Åh nej, måste jag välja nu igen!
”Det är klart du ska köra träning!”, sa Peer.
”Ja, det är klart!” sa Erika.
”Släpar ni på mig då?”
”Jajjemän.”

Men de behövde inte det. Trots att det var überintensivt med Brutale Brunos backintervaller i början och burpees med bildäck och tacklingar med bildäck. Ja, tacklingarna! Dagens märkligaste insikt var nog att jag fullkomligt älskar att springtackla människor med bildäck.
Bara en sån sak.
Sedan blev det mer bildäck och traktordäck och livräddningsövningar och situps och armhävningar och sedan var det dags för Galne Gunnar. Nu fick vi springa igen. Springa och ligga och skutta över varandra och springa och skutta och – livet, livet, livet!
”Går det bra, Hillevi?” frågade han när han sprang upp jämsides.
Jaa, ville jag jubla. Jag ville dansa och skutta och hoppa hoppsansteg, så lycklig var jag.
Det var inte förrän de sista femtio metrarna innan passet var slut som luften sinade.
”Nu måste jag snart andas”, flåsade jag.
”Nähädå!”, sa en röst bakom mig och tog tag i min arm och drog iväg.
Det var Mia Thomsen, älskade underbara Marathon-Mia. Och det var som att få limousineskjuts ända in i mål.
Och när vi låg och stretchade så bestämde jag mig. Dazzit. Nu när jag har varit i Paradiset vill jag inte ha någonting annat. Från och med nu kör jag med ardennerhästarna. Jag kör Träning. Jag väljer livet i mig.

1 kommentarSkriv en kommentar

Lämna ett svar

Required fields are marked *.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.