Så här glad blir man av att springa 13,3 kilometer i ösregn

Efter lördagens tuffa pass i NMT-skogen var jag rejält stel i kroppen, för att inte tala om skinnflådd – jo på riktigt – i baken efter alla situps. Och vad passar väl då bättre än en liten återhämtningsjogg.
Sådana hade jag aldrig hört talas om innan jag började på NMT. Det betyder väl ungefär att ont ska med ont fördrivas. Och de där återhämtningsjoggarna brukar betyda lätt jogg i fem kilometer.
Men jag ska ju springa halvmaran i september, gubevars, och går på ett hur-svårt-kan-det-vara-schema som min underbara vän Marathon-Mia har haft vänligheten att sätta upp. Och det betyder att jag denna vecka skulle köra ett långpass på 11-12 kilometer. Minst.
Så jag drog iväg runt Kungsholmen och tänkte att jag kan väl ta den där dryga milen i dag. En kilometer i taget och köra så långt det går.
Och som det gick!
Man känner ju direkt, de första tre kilometrarna, hur kroppen svarar. I går kväll var det lätta fötter, lätta fötter. Kilometer efter kilometer, precis efter ett ösregn och det doftade härligt och jag mådde så bra. Efter sju och en halv kilometer vände jag strax bortom Karlbergs slott och körde vidare. Lätta fötter, lätta fötter.
Då kom ösregnet. Himlen blev först alldeles svart och sedan rämnade allting. Ka-tjong. Regnet piskade ner och rakt in i ögonen. Man skulle ha haft vindrutetorkare på linserna, ett tag kunde jag knappt se vart jag sprang. På Norr Mälarstrand hade jag sådan motvind att jag var tvungen att tokskratta rakt ut. Men det kanske var hälften lyckoendorfiner också – hur som helst var jag inte den enda joggaren som skrattade och dansade i regnet.
De sista backarna var lite stela, det ska erkännas, men jag var lika tjolahoppsanglad ändå. För 13,3 var årsbästa och jag ligger före schemat – nu behöver jag inte tvivla längre. Halvmaran – here I come!