Warning: Constant WPLANG already defined in /home/granding/flytt.hillevi.nu/wp-config.php on line 69
Äntligen lite NMT-bus i skogen igen! – Hillevi Wahl

Äntligen lite NMT-bus i skogen igen!

Ojojoj, så nervös jag var innan. Redan i går började jag känna efter, hade jag inte en väldans huvudvärk? Jag lovade mig själv lite respit, att få känna efter i morse – om huruvida jag skulle börja NMT-skolan igen.
För det var verkligen som att börja skolan igen. Ni vet fjärilarna i magen. Hur ska det bli? Kommer jag att klara det? Ska alla vara snälla? Jag vaknade klockan fyra på morgonen och kunde inte somna om. Vilket avgjorde saken – om jag var så taggad – så var det verkligen dags.
Men att börja med två timmar i tjugosex graders värme, var det verkligen klokt? Jag som inte klarar av värme.

Tjugo i tio var jag på plats. Och snart kom de, en efter en som var lika nervösa inför NMT-skolstarten. Vilket skönt gäng, vilka sköna lirare! Mina bästa NMT-vänner, jag blev så skitglad över att se dem allihop. Och Bruno hade ju sagt att det var ett komma-igång-pass, så värst tungt kunde det väl inte bli?
Eller?
Johodå. För komma-igång-pass betyder tydligen något helt annat på franska – typ ”träna skiten ur folk”. Redan i första lerdiket fastnade båda dojjorna. Den högra lyckades jag få upp själv, men den andra satt stenhårt fast och två starka killar, Erik och Jens, fick hjälpas åt att dra upp den. När båda träningsskorna knutits fast ordentligt på de ännu lerigare fötterna igen, blev det 100 armhävningar, två-tre hundra situps och en himla massa springade i backarna.
När jag var helt, helt slut så tittade någon på klockan. Det hade bara gått 54 minuter – alltså var det 66 minuter kvar. Jag tror aldrig jag har kastat mig fram så desperat efter de små vattenklunkar vi fick oss tilldelade av Bruno, efter viss utpressning:
”Alla som vill ha en klunk vatten måste ge mig fem burpees!”
Men vi gjorde det! Vi klarade det och vi garvade och vi drog oss framåt med armbågarna – bokstavligen – och vi svettades och peppade varandra och räknade baklänges och framlänges och ropade till de förbipasserande att: ”Det här är kul, vi lovar!”
För plötsligt hade de där 66 minutrarna också bara rasslat förbi och alla ryggluft och armhävningar och situps och baklängesskottkärror var avklarade och det blev jägarmarsch hemåt, med bästa, värsta underbara gänget.
Två timmars stenhård NMT-träning i värmebölja – det trodde jag inte att jag skulle palla. Men jag gör ju det. Heja kroppen! Som skjuten ur en kanon kom också endorfinkicken som belöning och spred sig som ett enda stort lyckorus i kroppen när jag åkte hem. Jag brydde mig inte ens om att byta kläder. Jag är lerig och svettig och stark – and darn proud of it.

2 kommentarer

Hjälpes, och detta ska jag testa på då´rå, ingen ville följa med och hålla min hand men vad fasen det ska nog gå ändå. Blev så glad av detta inlägget, det blev liksom spänning och pirrigt i min kropp med inför det som komma skall:)

Ja, det kommer att gå så bra, så bra. De är så himla snälla och tar det lugnt med alla rookisar. I början. Eller lugnt, och lugnt, förresten, det beror väl på vad man jämför med. Ett litet tips bara: Knyt skorna hårt och med dubbelknut!