Ja, det får man!
Jag fick en bloggkommentar:
”Jag tänker på hur det man skriver landar i andra människor och jag blir lite störd över att den här bloggen- och statusuppdateringar på facebook- till stor del är en lovsång till ett lätt maniskt tränande. Många av dem som följer den här bloggen är ätstörda eller fd. ätstörda personer. Du har aktivt valt att prata just med dessa grupper och genom boken Hungerflickan, som många kan identifiera sig i har du fått en stor fanskara bestående av tjejer med komplicerad relation till mat/vikt/träning.
Därför tycker jag inte det är helt okomplicerat att du trumfar över 200 situps armhävningar eller upphopp. Funderar du någonsin över hur det du skriver på bloggen och fb landar hos dina läsare? Jag är glad att du har funnit en träning du trivs med men jag är inte helt säker på att forumet att delge allt om den är rätt. De som läser dina böcker och kommer på dina föreläsningar är ofta ”duktiga flickor” med allt vad det innebär. Det är inte svårt att endera inspireras eller känna sig totalt värdelös av din träningsiver. Vill bara be dig fundera över oss duktiga flickor, dina läsare, och vad dina ord kan skapa.
Menar inte att vara anklagande, bara en liten fundering som funnits ett tag.
Stor kram till dig!
//Maria”
Svar: Hej Maria.
Ja, jag har funderat över det. Och jag måste få vara den jag är. Jag har aldrig varit lagom. Det är en del av min personlighet. Träningsgrejen handlar inte om att vara duktig för någon annans skull – utan för att jag har hittat en helt ny passion, 45 år fyllda.
Jag tycker att det är superhäftigt och alla som ser mig vet att jag både äter kakor och bakelser och glass. Också. Och jag är lite trött på att kvinnor – för det är alltid kvinnor – ska komma med pekpinnar och säga att app-app-app du som är en offentlig person får inte göra si och inte göra så. Det händer alla offentliga kvinnor. De får inte bli för smala, de får inte träna för mycket, de får inte jobba för mycket och allt vad det nu handlar om. Alla som möter mig på mina föreläsningar ser med vilken lycka jag pratar om Nordic Military Training. Alla som ser mig prata om att jag, som aldrig aldrig aldrig har sprungit i hela mitt liv faktiskt för första gången kan göra det nu, ser vilken euforisk grej det är.
Varför inte göra som mina träningskompisar och tycka att det är häftigt och coolt, i stället?
Jag kan inte ta ansvar för alla andra. Jag kan bara berätta om min resa och visa hur glad och stark jag är i min kropp i dag. Och jag hoppas och vet att det är en inspiration för många. För kan jag, så kan alla. Jag tycker att det är så häftigt att kvinnor kan få bli starka nu – i stället för att svälta sig sköra och magra.
Med varma hälsningar
Hillevi
2 kommentarer
Kloka ord Hillevi!!!! NMT finns bara här i Stockholm, va??? Skulle passa min dotter så bra men hon flyttar just ner till Halmstad, kommer tillbaka i april nästa år så då kan hon ju börja!!!!!!
Vill förtydliga att jag självklart inte tycker att kvinnor måste vara ”lagom” I en blogg kommer ju bara vissa sidor av personen fram. Man tenderar ju att mestadels skriva om sådant som engageraar en dvs det man älskar/ blir pepp av/upprörs av/ vill ventilera och mindre om vardagssaker typ vad man äter. En blogg kan aldrig ge en hel bild av en människa helt enkelt. Däremot tycker jag att alla bloggare, oavsett man är offentlig person eller bör reflektera över hur ens nätpersonlighet kan uppfattas. Bloggaren Kissie skrev för några månader sen att hon gått med i vikt genom att äta barnmat- kort efter steg försäljningen av barnmatsburkar. Låt oss gissa att det inte enbart beror på en babyboom utan på att en del bloggläsare tagit henne lite väl mycket på orden. Om man som du vet sig ha en läskrets av ätstörda/fd ätstörda personer kanske man behöver ett ”bullar och kakor” inlägg ibland. Jag tycker det är asbra att du är stark och pepp och att du tränar. Min poäng var mer att om man vet vilka ens läsare är så bör man tänka på hur det man skriver landar i dem. Därmed inte sagt att man måste väga varje ord på guldvåg.
Värme/ Maria